Jag är min egen fru: Malmö opera den 17 februari
Björn Kjellman
Malmö Opera, 17– 18 februari
På en opera fullsatt till sista stolen går det salongsrykten om att kvällens stjärna, självaste skånepågen Björn Kjellman, hyrt lokalen alldeles själv. Bara det genom denna insats gör han sig förtjänt av de minst sagt rungande applåderna, och då har han ännu inte yttrat sin första replik.
Det sceniska engagemanget är förstås lika heroiskt som det bakom kulisserna. Björn Kjellman besitter en publikkontakt som inte är av denna världen. Stundtals känns hans utspel närmast euforiskt improviserade, trots att alla inser att han jobbat i månader för att sätta varje enskild liten förflyttning.
Men det är just de små detaljerna som gör Kjellman till en teaterkonstnär. De minimala rörelserna, blickarna, de hastiga övergångarna är så skickligt framförda att åskådaren är fastnaglad varje minut.
Samtidigt är det dock i dessa skeden som man löper störst risk att tappa bort skådespelaren bland hans många karaktärer. Övergångarna sker ofta utan förvarning, och helt plötsligt har Kjellman bytt både personlighet och årtionde. Tala om schizofreni på skyhög nivå! Även den språkliga brytningen skiftar från person till person, och Björn ges därmed totalt utrymme att utnyttja sin sällsamma språkliga begåvning (vilken måhända bottnar i det gränslösa intresset för eurovisionsfestivalen?). Efter dryga två timmars tysk accent är det nästan så att man är på väg att stiga på färjan istället för bussen hem.
Föreställningen är mastig, och den centrerade halvtimmespausen (som utannonseras på helt ren tyska av värdinnan själv) känns ytterst välkommen. Man sitter nämligen på helspänn genom hela tillställningen. Fullständig fokus krävs, då minsta missade replik kan få handlingen att glida iväg. Som tidigare nämnt är övergångarna många och rappa, och historien i sig (baserad på en verklig människas liv) är inte heller den helt okomplicerad.
Något så originellt som en tysk transvestit uppvuxen under andra världskriget och nazistregimen och med ett särintresse för bevaring av möbler är centrum för hela pjäsen.
Genom en djupgående intervju med en amerikansk journalist får man en inblick i Charlottes händelserika liv. Allt från hustrumisshandel och homofobi till offentligt uppmärksammat häleri behandlas, och den huvudsakliga undertonen är tydligt dyster.
Därför är det nästan mest beundransvärda i Björn Kjellmans insats hur han lyckas vira in så många humoristiska inslag i handlingen, mycket tack vare hans verbala träffsäkerhet och åtråvärda scenspråk.
Oscar Sundell