Joe Jackson band

(Rykodisc) Jag har alltid gillat Jacksons styvnackade vägran att anpassa sig till den kommersiella mittfåran. Sånt kostar. Han har utvecklats till priset av en krympande publik, och har fått sparken av skivbolag, så hårt, och så många gånger, att han mycket väl kan tänkas inneha någon form av inofficiellt rekord av skonummer i häcken! Joe Jackson har alltid varit en cool kis - och det är han fortfarande. Jag har hängt med honom genom karriären: ibland lite diskret på avstånd, men oftast genom ett aktivt diggande, och alltid med ett gillande leende på läpparna. Han har alltid varit lite sträv och spjärnat emot på samma sätt som Costello, alltid varit oförutsägbar och spännande. Oavsett om han varit ute och cyklat i spenaten - för det har han - har man alltid hittat en intressant ackordföljd här och en oväntat tilltalande melodislinga där. Sångstilen har förbytts från att skälla ut mikrofonen till att bli sentimental och melodiöst vemodig, utan att för den sakens skull förlora ett uns spänst eller nerv. Med Volume 4 har han återvänt till sitt originalband och det new wave-ursprung som gjorde honom till en av de allra främsta i slutet av sjuttiotalet. Ja, jag är svag för det här? och det snärtiga kakburksljudet i virveln, jazzgångarna, attacken i sången? ja, det är saker som får mig att hjula i korridorerna. Jackson är i sitt esse, och inte trodde jag att karln längre var i stånd att skriva någonting så förtrollande, oemotståndligt vackert som balladen "Love at First Sight".