Kent fyller ut tältet

Kent

Limhamnsfältet Malmö, 20 maj

"Sån magi / ett ljus man drunknar i". Jojomen, Kents tältturné 2005 lär gå till historien som en av de mer ambitiösa, kostsamma och visuella presentationer ett svenskt rockband gjort.

Kent gör en Radiohead och reser med eget, gigantiskt tält, medan showupplägget är lite "Zoo TV" från en annan av bandets uppenbara inspirationskällor, U2: flimrande storbildsskärmar, stämningsrikt ljusspel och konstfulla videosekvenser för nästan varje låt. Rapporterna från premiären var oroande, och talade om ett ringrostigt band som inte riktigt fyller ut sin nya kostym. Mycket riktigt varierar intensiteten under showens nära två timmar från ljummet ("Musik non stop" på tomgång) till storslaget (en iskall version av nya "Palace & Main").

Samtidigt har bandet nu ett par konserter innan för västen, kostymen sitter som den ska och sångaren Jocke Bergs kontakt med den massiva publiken är… ja, inte precis glättig, men hjärtlig på allvar.

Allvaret är en viktig ingrediens i Kents rock, liksom svår- och vemodet och det romantiska: egenskaper som ger materialet skönhet och tyngd. Fast jag kan inte låta bli att glädjas åt videosekvenserna med skelettgubben i den trånga hatten " det enda tecknet på att den här gruppen har humor. Kanske.

Introt höjer pulsen. Konserten både börjar ("400 slag") och slutar ("Mannen i den vita hatten") som nya plattan "Du & jag döden", men annars dominerar den ovanligt nog inte. Repertoaren har med säker hand saltats med både slagnummer och en och annan låt vars titel bara de Kentbitna minns.

Kentfansen är speciella: inga rocksluskar, utan unga svårmodiga medelklassrebeller, hängivna på ett tonårsaktigt allt-eller-inget-sätt. En förbipasserande kille trampar mig på foten (typiskt mig, glömma ta av trampmagneten på skons ovansida när jag går på konsert) men stannar upp, tar mig på axeln, tittar in i mina ögon och säger uppriktigt "förlåt". Jag är fortfarande rörd.

Allsång fyller tältet till "Max 500" och "Socker" från "Vapen & ammunition", och där börjar det lyfta på allvar. Annars är höjdpunkterna visselsången "Dom andra", en varmt suggestiv "En timme en minut" och "Den döda vinkeln".

Men steget från värme till kyla är kort. Antagligen för kamerornas skull har kentarna sina utspridda platser på den stora scenen, och det finns ibland en obekväm distans även i musiken.

Till extranumren dyker Jocke Berg upp bakom oss, med en akustisk gitarr och gamla "När det blåser på månen". Det slutar i triumf med "Kräm" och en intensiv, slamrig version av "Mannen i den vita hatten" i konfettiregn " och den rätt makabra allsången "vi ska alla en gång dö". Fast inte uppgivet eller deppigt, bara som en lite brysk påminnelse om att fånga dagen.

Lars Thulin