Lägereldsstämning på KB med Kris Kristofferson

Well, det där med kaktusar och korsade ben är inte riktigt sant, men resten är. Den levande legenden bjöd Malmöpubliken på varm lägereldsstämning och när applåderna var långsamma att dö ut efter kvällens tredje låt, Me and Bobby McGee, så harklade han fram ”Det känns som jag kommit hem”, på ett sätt som att han någonstans menade det. Trots allt, det sägs att hans farfar härstammar från Örnsköldsvik.

Emellanåt sprack rösten, det hände att han glömde sångtexten, plockade upp fel munspel och flera gånger snöt han sig i sin näsduk som vilken förkyld morfar som helst. ”Getting old is a bitch”, kommenterade Kristofferson, 70. Men känslan och nerven fanns där.

På ett obönhörligt vis, avskalat och ärligt, framförde han sina sånger som ofta blivit långt mer kända i andra artisters tolkningar. Någon gång skämdes han över textrader som jämrade sig över gnälliga kvinnor – ”Jag skrev den här för länge sedan”, ursäktade han sig med – och han var noga med att, där det gick, skjuta in det kvinnliga perspektivet i den ultramanliga sångtradition som countryn är. ”Take it like a man – or a woman…”

För det är en man som vill berätta att han lärt sig något under sitt livs resa som står framför oss. Även om han sjunger om motsatsen intygar han att han numera vet att skilja rätt från fel. Kris Kristoffersons starka politiska engagemang har inte alltid underlättat hans karriär och på måndagskvällen försatt han inte heller chansen att berätta om sin sorg över Irakkriget och att en lögnare leder hans hemland.

Under väl tröskade låtar som Help me make it through the night och Sunday morning comin' down' var rösten stadig och allsången, för det mesta plågsam, ett faktum. Men det var när Kris Kristofferson tog sig an låtar från den senaste skivan som hans stämma fick en helt annan närvaro.

Chase the feeling var kanske kvällens höjdpunkt. Mellan passen pustade Kristofferson då och då ett ”Wow”, som om han är uppriktigt förvånad över att fortfarande vara med i gamet och stå på en scen inför en entusiastisk publik. Och då och då slog det mig att vi på nära håll faktiskt bevittnade 1900-talshistoria.

För herregud, här är en och samma man som gått från att sopa golvet i Bob Dylans inspelningsstudio till att bli en av Nashvilles mest inflytelserika låtskrivare, som bildat supergruppen The Highwaymen med polarna Willie Nelson, Johnny Cash och Waylon Jennings, och som hånglat med Barbra Streisand på vita duken.

Det är lätt att förstå varför så många filmare fastnat för Kris Kristoffersons utseende. Han har gått från fager kvinnotjusare till fårad outlaw och vid det här laget spelat med i närmare hundra filmer.

För många är skådespelaren Bengt Ekerots insvepta ansikte i Det sjunde inseglet själva sinnebilden för Döden. Inte för mig. Jag tror att Döden ser ut som Kris Kristofferson: lång, slank, klädd i en storlek för stor svart skjorta och med en utsträckt hand och ett milt leende. En långt mer tröstgivande bild än den i Bergmanfilmen, om jag får välja.

Och Döden var i högsta grad närvarande på KB. Kris Kristofferson sjöng sin egen Here comes that rainbow again till vännen Johnny Cash som skulle fyllt 75 i förra veckan. Låten ska ha varit Cashs favoritlåt. Med nya Final attraction hyllade han bortgångna idoler och vänner som Ray Charles, Waylon Jennings och Janis Joplin. Listan på stupade hjältar är lång. Vi är många som önskar Kris Kristofferson ett långt liv.