Lång väntan på hösten

@02 Anfang 4 rader:Tiden går fort och snart kan skivbranschen lämna sin första kvartalsrapport. Ett par lyssnargrupper kan vara nöjda: rockarna har fått Kaiser Chiefs och Isolation Years. Indiefolket Säkert! och Frida Hyvönen. Älskare av singersongwriters har Sophie Zelmanis nya i skivspelaren och alla Norah Jones-beroende har också fått en ny injektion.

Men på hiphopfronten är intet nytt. Vad har hänt hittills? Vad har jag fått för att undvika att ytterligare lyssna sönder Hell Hath No Fury, Game Theory, King, Dedication vol 2 och More Fish?

Inte mycket. Det enda som gjort mig glad än så länge är Amy Whinehouses Back To Black. Lady Sovereigns Public Warning känns lika fräsch som ett vitt Tigerbälte, en truckerkeps och en hot shot.

På nya The Third Hand visar RJD2 att han lämnat hiphopen kvar på Def Jux – här finns inget som minner om hans bästa stunder med MF Doom eller Cannibal Ox. Lil'Scrappy? Tror inte det va.

Och nu då?

El-p är på ingång och J Dillas fyra år gamla Ruff Draft ska för första gången ges ut cd, kan bli bra. I slutet av mars dyker Redmans första på sex år upp. Vid sidan av sin nya karriär som designer av damskor har han spelat in Red Gone Wild – Thee Album och nog finns det skäl att misstänka att den gamle hjälten har gått och blivit Def Jams egen Jari Litmanen; bra ibland men knappast värd pengarna.

Men varför är det så här? Varför är det så tyst?

Hiphopåret har ganska stora likheter med en basketmatch: allt händer i den fjärde och sista perioden. Fram till dess kan det vara en ljum tillställning, kanske höjer man ett ögonbryn här och får lite puls där, men det gäller att ha kvar läsken och popcornen till slutet. Det är ju då de största spelarna ser till att matcherna vinns.

Se bara på hur storlirarna fördelade sina plattor 2006: först kom inget, sen inget, sen kom Ghosts Fischscale och TI:s King (förvisso två rejäla ögonbryn). Efter sommaren kom Rick Ross och Ludacris. Sen, under det sista kvartalet, tog giganterna av sig överdragskläderna: Diddy, Snoop, The Game, Jay-z, Nas, Young Jeezy, Lil Wayne & Birdman (och Ghostface igen) gav alla ut sina plattor under oktober till december.

Förklaringen är har så klart med ekonomi att göra. Ett starkt sista kvartal kan rädda ett annars ganska dåligt år (inte helt ovanligt i skivbranschen) och få helårsrapporten att ändå se anständig åt. Därför skjuter storbolagen av sina allra största kanoner lagom till julhandeln. Att Nas och Young Jeezy dessutom släpps bara några dagar innan tomten kommer är något som har blivit typiskt för genren, "ett hiphopfenomen" som Pat Monaco, huvudinköpare av musik till amerikanska nätshopen Best Buy, säger i tidningen Vibes januarinummer.

En annan förklaring är att hela den amerikanska musikindustrin ligger i ide under december och januari. Även musikmedia stannar upp. Inte det bästa läget att släppa en potentiell blockbuster som kräver maximal täckning på radio och tv.

Hur blir det i år då? Jo, 50 Cents nya kommer i sommar. Hösten är vikt åt Eminem, Dr Dre, Kanye West och Lil'Wayne. Det är bara att bita ihop.

Christopher Lembkeler åt att Eddie Murphys sågas i nya filmen Norbit. Ordningen är återställd.