Lars Anderssons släktled tiger inte längre

Ida har i våras fyllt sjuttio och ska nu firas av släkt och vänner. Dryga tjugo personer lär det bli före kvällningen kommer med lite svalka. Stekarna i ugnen måste ösas, potatisen kokas, svagdrickan bäras upp, grädden slås till tårtorna, de många sorternas kakor är tack och lov redan bakade. Inne i köket är det hett som en brinnande masugn. Sonen Karl ska sedan i sista stund fara iväg och hämta glassen, den kalla glassen som ska serveras till jordgubbarna som Ida tidigt om morgonen varit ute och plockat själv.

Det är en fängslande och livfull upptakt som Lars Andersson skrivit till sin nya roman Ljus från ingenstans. Det är första delen i en planerad trilogi kallad Intill Storälven. Lars Andersson återvänder nu efter flera långväga litterära utflykter - som fört honom till såväl Israel i Jorsalafärdersom Indien i Kavitaoch Vägen till Gondwana- till sitt eget Värmland. De enorma skogarna står där krävande och vill höra berättelserna berättade på nytt. Det är de egna rötterna som lockar. Hur levde de? Vad drev dem framåt i deras hårda vardag? Vad drömde och längtade de efter - alla som gått före honom? Hur uthärdade de? Brann kärleken i stugorna eller var allt underordnat det dagliga hårda arbetet på åkrar och i skogen och det eviga laxfisket?

Släktleden tiger inte längre i Lars Anderssons värld. Det är historiens röster som viskar och vill bli nedtecknade. Ljus från ingenstansär en återkomst i flera avseenden. Det är sin egen släkt han nu skriver om, sju generationer bakåt har de levt där invid Klarälvens strand. Forskningsarbetet som ligger till grund för berättandet är - som alltid hos Lars Andersson - minutiöst grundligt. Hundratals timmar bland arkivdamm och torrspruckna läderluntor ska bli levande text, ska förvandlas till kött och blod.

Ibland riskerar Lars Andersson att falla offer för sin egen alltför långt drivna duktighet. Han är lite väl mån om att demonstrera att han gjort sin läxa väl. Det syns även i den nya romanen. Vissa kortare partier blir aningen tungrodda med sina alltför ingående utvikningar om olika släktingar vilka ändå inte ges utrymme att existera i romanen i egen rätt. Men i sammanhanget är det ett närmast småsint påpekande.

Den nya romanen är också en lyckad återkomst till den breda epiken. Efter upptakten med Idas sjuttioårskalas - Ida är för övrigt Lars Anderssons farmor - dyker han rakt ner i historien. Ända ner till de tre hårda åren av missväxt och hungersnöd i slutet av 1690-talet.

Johannes Hedström är en udda gestalt i släkten. Han studerar vidare. Han hamnar vid universitetet i Lund och prästvigs slutligen våren 1712 för att sedan återvända upp till Värmland. Här berättar Lars Andersson om René Descartes oerhörda betydelse för att befria tanken och människan, han berättar om den märklige Lundafilosofen Andreas Rydelius, om pestens härjningar 1712 som drev studenterna och lärarna ut från lärdomsstaden och om hur undervisningen tvingades bedrivas ute i byarna på den skånska slätten.

Den stora berättelsen - ty här är det verkligen fråga om en stor berättelse - tar dock på allvar sitt avstamp hos den unga hustrun till den tjugosju år äldre Per Svensson. Elin Erikdotter är en flickbrud - född 1716 - och snart ska den unga flickan föda sitt eget första barn. Elin beskrivs också med tydlig syftning på romantiteln som "Hon som kom från Ingenstans". Sedan vindlar och snor sig Lars Anderssons egensinniga resa genom släktled efter släktled vidare fram genom decennierna. Person efter person, en myllrande mångfald, kliver fram och får liv och röst. Cajsa Jönsdotter, Måns Eriksson, Stina Månsdotter. Det är en fängslande ringdans av de annars anonyma och tigande som Lars Andersson här låter träda fram ur historiens tystnad och mörker.

Hungern och sjukdomarna, födslarna och den eviga döden som alltför tidigt rycker bort så många, så unga; det är jorden och laxfisket och skogen - till allt detta och alla dessa människor skapar Lars Andersson en förunderlig närhet, närmast sinnligt åskådliggjord, och det utan att någonsin förfalla till vare sig romantiserande eller eländesfrosserier.

Lars Anderssons språk i "Ljus från ingenstans" har en lyster och medryckande klarhet som få kan konkurrera med i dagens svenska prosa. Det är starkt. Det är vackert. Det är levande. Och det griper ett djupt hjärtetag hos läsaren.

Ljus från ingenstansär utan tvekan Lars Anderssons kraftfullaste roman. Många kommer säkert att jämföra den med Göran Tunström - vars biografi Lars Andersson håller på att skriva. Men personligen anser jag att den enda meningsfulla jämförelsen är med Kerstin Ekmans mäktiga trilogiVargskinnet.