Låtar som gör dig skakad, inte rörd

Att jag påstår detta och samtidigt sparkar mig själv i rumpan (En syn för trötta ögon - och för slapstickfantaster), det beror på att jag därmed traskar som en nyttig idiot rätt in i det massiva förhandssnacket och - låt oss säga det rakt ut - marknadsföringsträsket för nya Bondrullen Quantum Of Solace. Utan att ens få betalt. Men jag väntar mig att bli citerad bland pressrösterna på affischen när filmen släpps 31 oktober. Exempelvis med citatet "Jag sparkar mig själv i rumpan - Trelleborgs & Ystads Allehanda."

Det är ingen ballad den här gången, förrädiskt smeksam som en av Pussy Galores ljuva flygcirkuspiloter, utan en dov rocklåt där Led Zeppelin möter storbandsjazz och Jack Whites asfaltgrova gitarrfuzz möter Alicia Keys luftiga pianoklink under explosiv, interpunkterad terassdynamik.

Ja, vi rockskribenter gillar att slänga oss med sådana musiktermer ibland. Ibland när vi faktiskt vet vad de betyder. Terassdynamik är när man spelar tyst och beskedligt och sedan, när du har höjt ljudet på stereon för att kolla att det inte är något fel, drämmer till med storsläggan och en plötslighet ämnad att få mormor att tappa löständerna. Inget fel på den formeln, både Pixies och Nirvana byggde halva sina karriärer på den.

Med 22 filmer under den skottsäkra västen har Bondlåtarna blivit en genre i sig, på gott och ont. Man hör det direkt. Det maffiga introt som träffar dig med kraften av en glasdörr som någon måste ha ställt här sedan i går, de olycksbådande agentvibbarna, den obestämbara filmiska kvaliteten och det ofrivilliga uttryck av avsmak som sprider sig över ditt ansikte när du inser att du inte alls smuttar på en vodka Martini eller en väl kyld Dom Perignon 1961 utan en ljummen kopp kaffe.

Till mina egna favoriter kan räknas klassiker som Shirley Basseys Goldfinger,Nancy Sinatras sockersöta You Only Live Twice,Garbages suggestiva The World Is Not Enough,Paul McCartneysLive & Let Dieförståsoch, lite otippat, Louis Armstrongs We Have All The Time In The World. Chris CornellsYou Know My Namefrån Casino Royaleär inte så dum - och faktiskt lite misstänkt lik Another Way To Die.

Riktiga bottennapp finns förstås också, överdrivna smörigheter, fegt, intetsägande radioskval. Madonnas Die Another Dayvar inte feg, tvärtom alldeles för ansträngd. Och vem kan nynna på Shirley Basseys Moonrakereller Matt Munros From Russia With Love?Inte jag. Möjligen min katt, om jag drar den i svansen.