Laxness – paradoxernas författare
Halldór Laxness (1902-1998) var motsägelsernas författare. Islänning och världsmedborgare, katolik och stalinist. Rättvisans riddare som hänsynslöst utnyttjade sin närmaste omgivning. Han skulle fram. Han skulle bli världsförfattare.
Trots paradoxerna kring Laxness har han en egenskap som aldrig förändras, enligt Halldór Gudmundssons praktverk Halldór Laxness - en biografi. Det är sökandet efter något absolut, en evig sanning, en "urskönhet".
- Jag tror att det är något vi alla letar efter men inte kan beskriva, säger Halldór Gudmundsson vid Bokmässan i Göteborg.
- Men Island i 1900-talets början var en dansk koloni med stor fattigdom och ingen marknad för böcker. Att då få tanken att bli stor författare är mycket märkligt. Men Laxness hade den där oklara visionen av något absolut som han strävade efter. Det kan bli otroligt farlig och göra att man störtar till jorden. I stället fick Laxness vision honom att ständigt söka nya mål för sitt skrivande, att hela tiden förbättra sig. Den skrivande Laxness valde, till skillnad från den politiske Laxness, aldrig de enkla lösningarna.
- Som författare kunde han inte tåla det banala, inte formulera sig på ett klyschigt sätt. Klyftan mellan hans person och hans författarskap gör att författarskapet överlever politiken. Om man läser Världens ljuskan man aldrig tro att den är skriven av en stalinist.
Men frågan är: Kan man, har man rätt att beundra en författare som uttryckt djup beundran för en massmördare av Stalins kaliber?
- Ja. Man måste skilja på verk och person. Man får läsa Hamsun (som visade nazisympatier) utan att beundra honom som människa. I sin stalinism hade Halldór sällskap av många stora författare. Det är alltför lätt för oss att säga hur moraliskt förkastligt det var.
Om han varit lika hängiven nazist hade vi knappast suttit här.
- Det stämmer nog. Då hade han varit tvungen att vara en ännu bättre författare.
Det hade inte räckt.
- Förmodligen inte. Men till skillnad från många kollegor ändrade han åsikt relativt snabbt. Andra väntade till Prag -68.
Han lämnade extremvänstern, men Laxness upphörde aldrig att engagera och provocera. Han var nationalförfattaren som varje islänning hade en åsikt om:
- I början av Laxness bana var de flesta isländska intellektuella konservativa. Då kommer Laxness och skriver "äntligen har homosexualiteten kommit till Reykjavik". Och så sent som 1987 uttalade han i en norsk studenttidning att "nynorska låter som när en full svensk försöker pratafornisländska."
- Samtidigt: När Laxness kommer fram på 1920-talet var den isländska litteraturen helt präglad av 1800-talet, man hade inte tagit hänsyn till det som hänt efter första världskriget. Laxness var i högsta grad delaktig i att ändra på det. Om man slår i en isländsk ordbok hittar man många ord för moderna ting som uppträder för första gången i romaner av Laxness. Hans ordförråd präglar alltså det vi pratar om i dag. Bara dagar efter intervjun med Halldór Gudmundsson sprängs den finansiella bomben på Island. Från att ha varit ett exotiskt turistland i norra Atlanten hamnar nu landet på all världens rosa sidor. Frågan är förstås vad Halldór Laxness skulle ha tyckt om Islands finansiella kollaps. På ett mejl svarar Halldór Gudmundsson så här:
- Efter att jag skrev biografin har jag ibland blivit tillfrågad vad Laxness skulle ha sagt i den ena eller andra situationen, och det svarar jag principiellt inte på - helt enkelt för att jag inte har en aning (och vill heller inte låta som om Laxness lever vidare i mig.) Men det finns massor av ställen i hans böcker som man skulle kunna citera i dagens situation.
(TT Spektra)
