Liedman blickar tillbaka från ovan
Så är Sven-Eric Liedman också prästson. Han föddes i 1939 i Karlskrona men kom att växa upp i Vittskövles stora prästgård med tretton rum. Samtidigt har han tydligt distanserat sig från sin kristna uppväxt genom att under framför allt sjuttiotalet vara en av den akademiska marxismens frontgestalter, även om vännen Kurt Aspelins begåvning alltid kastade en kall skugga över den positionen.
Med åldernsoch karriärens rätt har Sven-Eric Liedman nu skrivit sina memoarer. De är försedda med den flertydiga och fyndiga titeln Blickar tillbaka. Självfallet börjar professor emeritus Sven-Eric Liedman från början. Det hör ju genren till. Första kapitlet heter Mor, snart följt av Bengt(hans bror) och Far. Avsnitten om barndomen och uppväxten är starka, åskådliga och livfulla. Porträttet av den unge Sven-Eric är gripande, klinisk fria från sentimentala och nostalgiska utflykter.
Sedan händer någotmed texten. Den slutar andas. Den stänger sig. Den blir blank, och liksom hård. Sven-Eric Liedman redogör för sin yttre utveckling. För tiden som student, doktorandstudierna, motgångar och avancemang, förälskelser och den allt annat än raka vägen till ämnet idé- och lärdomshistoria och professuren i Göteborg. Vilka professorer och docenter som motarbetade honom (som litteraturprofessorn Carl Fehrman), vilka som stödde honom och trodde på hans förmåga att axla vetenskapsmannens tunga bördor (främst filosofiprofessorn Gunnar Aspelin). Det tillhör förvisso det akademiska livets allmängods men framförs i Blickar tillbakamed ett högtidligt tonfall som snudd på blir komiskt.
Avhoppet från universitetet och tiden på Sydsvenskans kulturredaktion, där Sven-Eric Liedman några dagar efter sin doktorsdisputation anställdes år 1966 som biträdande kulturchef och stannade fram till 1968, blir mest till en lustig utvikning. Där porträtteras redaktionens övriga medlemmar med en munter elakhet som ändå inte förmår dölja författarens kvardröjande bitterhet. Överhuvud taget förvandlas de flesta andra personerna i memoarerna till enbart staffage. De är inte viktiga eller ens intressanta om de inte varit vänner till Sven-Eric Liedman eller - ännu hellre - fiender som motarbetat honom men sedan förlorat. Typexemplet är skildringen av historieämnets dåvarande nestor Erik Lönnroth.
Samtidigt gårdet tydligt att se hur avgörande tiden som tidningsman blev för Sven-Eric Liedmans utveckling. Han tillhör det fåtal svenska vetenskapsmän som skrivit för en större publik, och då inte enbart genom sina hundratals och åter hundratals tidningsartiklar, utan även i ett flertal böcker. Augustpriset för tegelstenen I skuggan av framtidenär ett exempel som talar för sig själv. Han har även genom åren förvärvat en rapp och effektiv stil, oftast glasklar, och en förmåga att snabbt komma fram till de bärande tankegångarna han vill presentera.
Men i Blickar tillbakasviker stilen honom. Rappheten blir ett hinder. Brådskan en black om foten. Här saknas egentligen alla de ansatser till rannsakan, till kritisk självprövning, som ger en memoar dess relief, dess djup. Ärligt talat blir boken rentav pinsamt skrytsam. Sida efter sida ägnas åt professorns framgångsrika projekt, hans böcker, hans forskning, alla de duktiga doktorander han fostrat. Och alla får de varsin välsignande klapp på huvudet. Precis såsom prästerskapet en gång lite nedlåtande behandlade menigheten.