Lundells lössläppta livsandar

Flirtandet med Den Stora Sista Svängen verkar vara en nödvändig ritual för Ulf Lundell att skärpa sinnena och lossa livsandarna på det där patenterat livsberusade sättet.

Och det har han gjort, under den nu pågående Unplugged-turnén, long overdue, som man brukar säga, för en artist med så hög singer/songwriterklass.

Under kvällen ska det förstås fuskas friskt med det akustiska konceptet, men hellre att låtarna får vad de kräver, än att man slaviskt håller fast vid formen.

Dock inleder Uffe faktiskt själv, ensam med ett par akustiska gitarrer, en förtätad timme. Och när femmannabandet smyger in i nya Din tid är utesker det lågmält, med ståbas och akustiska gitarrer.

Det har från början sagts att konserten ska bestå av två halvor med paus. Den första dominerad av melankoli, avsked, saknad och bokslut. "30 år på barrikaderna, 30 år på fåfängans marknad", summerar Lundell i Hungerdepartementet.

Andra halvan är mer och mer elektrisk, mer lyckorusig - eller skulle ha varit. För när Lundell efter nära två timmars show blir inklappad igen till stående ovationer, bestämmer han sig spontant för att skippa pausen.

I akustiska kläder tenderar även durstämda uppåtlåtar som Glad igenoch När jag kysser havetatt låta bitterljuva, men på något sätt nyuppväckta. Arrangemangen är oftast avskalade, krusidullösa, låtarna har ett nära tilltal och varm glöd. Betydligt mer passande för högkulturell inramning och sammetsstolspublik än när Lundell besökte Malmö konserthus under den slamriga Slugger-turnén. Som, enligt Lundell själv, lämnade gapande hål i de främre bänkraderna redan efter första låten.

- Jävlar vad kul det var, skrattar han. Det skulle jag gärna göra om!

I stället för att förlita sig på volym för att intensifiera har han nu chansen att använda fraseringar, inlevelse och nyanser. Då hör man varenda stavelse i Ulf Lundells ordrika produktion, företrädesvis senare material, och det är nästan omtumlande bara det.

En trotsig, suggestivt riffande Folket bygger landetär det första utropstecknet, som ska följas av flera, omstöpta och spännande versioner: Evangelinemed mjukt sommarsolsglittrande akustiskt gitarrsolo av Ystads egen Jens Frithiof, orgelmättade En förlorad värld, Hon gör mig galeni känslig och vacker variant, plus roliga, Bo Diddley-skumpande Skaka på domoch en triumfatorisk, besvärjande Gå ut och var gladmed svallande saxsolo av Marcus Olsson.

Ulf Lundell är så glad, så förbannad, så tänd och så fullifan att det bara kan vara sista gången. Så brukar det ju vara.