Marthas bevingade röst

Så stillsam är inte kvällens huvudattraktion, kanadensiskan Martha Wainwright. Hennes röst, bred i sitt register både vad gäller tonomfång och känslor, kan visserligen gny mjukt och tyst som en kattunge, men också sätta fart på sådana orkaner att vi först om hundra år kan få vidden förklarad för oss av någon kaosteoretiker. En röst som tar plats, och som har vingar.

Senast Martha uppträdde i Malmö, för tre år sedan, var nyhetens behag tydlig även om hon fick kämpa i uppförsbacke för att vinna publiken. En betydligt mer laddad spelning än fredagens ganska avslappnade tillställning, med ett dynamiskt tremannaband (plus Marthas kusin Lily Lankin som körtjej).

Sedan sist har Martha hunnit röra sig ifrån countryfolkfållan mot en mindre genretydlig visrock. Men hjärtat klappar fortfarande bitterljuvt och oförutsägbart på nya plattan I Know You"re Married, But I HaveFeelings Too- delvis inspelad i Malmö.

- Jag lånade Tore Johanssons cykel och cyklade runt i er stad. Och jag kände mig som om jag levde i en ideal värld! smickrar Martha.

Hon kan vara passionerad, syrlig, giftig eller sensuell, men aldrig söt eller menlös. Guldådern för Martha Wainwrights inspiration är den sårade, jag-ska-ge-igen-känsla som blöder ur ett brustet hjärta. Ta exempelvis You Cheated Me, som hon gör i ett slags njutningsfylld, nästan salig vrede, förkrossad men samtidigt förlöst. Livsfarligt.

Märkligt nog har denna begåvade kvinna svårt för att skriva konventionella, radiogångbara låtar, men de är å andra sidan så pass personliga att man svårligen kan tänka sig någon annan sjunga dem. Vi lär inte i brådrasket få höra Marthas Ball & Chaineller den akustiska uppgörelsen Bloody Motherfucking Assholepå Idol, precis.

Nej, det anmärkningsvärda med Martha Wainwright är att hon gestaltar sina sånger med sådan inlevelse att hon skulle kunna sjunga vad som helst, telefonkatalogen, ett recept på muffins, texten på en ölflaska, och vi skulle smälta som smör.

Dess värre blir det många avbrott, för gitarrbyten eller för att övertala Malmöpubliken att bjuda på öl ("I'll pay you back - I promise!"). Och det - liksom den stappliga avslutningen med Pink Floyds See Emily Play- är kanske charmigt, men bryter förtrollningen.

En härlig konsert. Fast jag hade hoppats på underbar.