Mick Jagger

Goddess in the Doorway

Nöje • Publicerad 13 maj 2002

Virgin "I always hate nostalgia / living in the past / No use getting misty eyed / it all screamed by so fast", sjunger farbror Mick på detta sitt tredje soloförsök. Att en gammal rocklegendar gör en platta där han inte krampaktigt försöker leva upp till sitt förflutna, eller lever i den tragiska illusionen att han fortfarande leder utvecklingen, är bara det berömvärt. Visserligen har Jagger för säkerhets skull anlitat de hippaste producenter och studiomusiker pengar kan köpa, och bjudit in stjärngäster som Bono, Lenny Kravitz och Wyclef Jean. Men resultatet har blivit ett album som känns avspänt, modernt och tillräckligt inspirerat för att något annat än bara gamla lagrar och varumärkesskyddade läppar ska motivera ett inköp. Jaggers låtar är doppade i soul, disco eller till och med gospel. Soundet är sofistikerat utan att vara mesigt, men den trasiga, mindre-än-perfekta rockighet som hör till Rolling Stones storhet får man vara utan. Själv gillar jag den tuffa "God Gave Me Everything" och "Gun", där Jagger modigt - eller dumdristigt - sjunger "Why don´t you just get a gun and shoot it through this heart of mine". Tur för honom att Mark Chapman var ett Beatles-fan.

Mattias Pehrsson mattias.pehrsson@allehandasyd.se

Så här jobbar Ystads Allehanda med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.