Minnesbilder av erfarenheter
Yvonne Larsson bor på Österlen och har på lördagen vernissage på en stor utställning på Ystads konstmuseum.
Hon visar i huvudsak måleri men också några ljusbilder och hon är sparsmakad när det gäller färg, men inte när det gäller form även om hon också kan avmagra bilderna till enkelhet och stilisering. Möjligen kan man tycka att Yvonne Larsson är inkonsekvent i sitt formspråk, från en myllrande bild av en urgammal stad och en rikt dekorerad urna och ett mönsterrikt tygstycke till skissartade bilder utan perspektiv eller bara renodlade former.
Jag tror att det hänger samman med innehållet i hennes bilder, med motivens betydelse och påverkan. Ty Yvonne Larsson är en emotionell konstnär som inte låser sig fast vid ett i förväg bestämt formspråk eller uttryck utan låter bilden bli som den måste bli.
Yvonne Larssons konst är ett slags dagboksanteckningar, skildringar av tolkningar av erfarenheter. Det är uppenbart att de motiv hon väljer visar något som haft betydelse i hennes liv. Inte sällan är det vardagliga föremål och igenkännbara miljöer men ibland fullständigt upplösta till blott form och enbart svaga färger om ens det.
Det är hennes egna minnesbilder som hon målar och bjuder in oss till. Hon målar inte som det är, inte den så kallade verkligheten, utan hon ger oss sin tolkning av hur hon minns en miljö, en sak eller en händelse. Och det känns generöst och det är lätt att falla in i bilderna och jämföra med de egna minnena.
Ett bra exempel är hennes utsökt enkla målningar med motiv från Skivarp. Jag känner genast igen huset på bilden även om det bara är framkallat med linjer i vitt mot en gråmörk bakgrund. Jag har aldrig stannat vid huset utan bara kört förbi ett otal gånger. Det är förmodligen därför jag genast kände igen huset, Yvonne Larssons förenkling liknar starkt den minnesbild jag har från att bara ha passerat i 45-50 kilometer i timmen.
Jag tycker om att jämföra mina erfarenheter med Yvonne Larssons. Hennes bilder är så inbjudande att min hjärna genast triggar igång och gör egna tolkningar av vad jag ser och naturligtvis kommer min upplevelse inför tavlan från min egen ryggsäck.
Hennes sätt att använda ljus är ett kapitel för sig. Ofta jobbar hon enbart i svart och vitt och kontrasterna är så starka som om objektet i bilden blivit upplyst av en blixt eller en kraftfull explosion – tiita på bilderna Dogwood I och II. Om det vita står mot det svarta helt utan mellantoner i Dogwood så använder hon desto fler mellantoner i den underbara målningen Bortomsom är en rikt dekorerad urna. Hon gör som hon vill, hon gör vad som krävs för att skapa den bild hon bär inom sig.
Det är lätt att ta till sig Yvonne Larssons utställning och jag tycker den är utomordentligt givande och alls inte svår att förstå och sjunka in i. Det enda som gör mig förundrad är hennes ljusbilder, tagna ur tämligen harmlösa porrtidningar från början av 1960-talet. Bilderna på de lättklädda damerna visas i ljuslådor inne i ett helt mörkt rum. Vilken del av Yvonne Larssons hjärna och själ dessa bilder är sprungna ur vet jag inte och jag är inte heller klar över vilka känslor den installationen ger mig. Bara det är ju spännande!
