Nanne sida vid sida med blåsorkester
Att kombinera två olika musikaliska repertoarer till en enda konsert låter sig inte göras i en handvändning. Speciellt inte om de inblandade är dels en blåsorkester - Söderslätts musikkår, närmare bestämt - och dels en artist - Nanne Grönvall - som praktiskt taget är synonym med sin egenartade blandning av tillsnitsad industrisynth och stelopererad tango.
Detta demonstrerades vid söndagseftermiddagens framträdande i Söderslättshallen, för övrigt musikkårens tjugonde höstkonsert och en del i kårens 70-årsfirande.
Nanne Grönvall är en scenpersonlighet att räkna med både som sångerska och underhållare i andra discipliner. Här fick hon dock stå tillbaka för konferencier Lasse Svensson, ett val som visade sig oklokt då detta gjorde att Grönvall helt uppenbart växlade ner på både utstrålning och energi. Hennes framförande hade därtill en del hinder. Till att börja med är Grönvalls i original elektroniska och ofta med avsikt maskinellt klingande musik inte lätt att avpassa för en orkester med levande musiker, allra minst en blåsorkester. Således lät både "Håll om mig", "Jag måste kyssa dig", "Om du var min" och "Avundsjuk", i arrangemang med ett för omständigheterna ohälsosamt nära släktskap med originalversionerna, mycket stela och oinspirerade. Och att ge sig i kast med Benny Anderssons och Björn Ulvaeus "Du är min man" i en lika karbonkopierad orkesterkostym och vokal tolkning inbjuder bara till jämförelser med Helen Sjöholm, vilka (dessvärre) bara kan utfalla till den senares fördel. Bättre gick det då i "If My Friends Could See Me Now" ur musikalen "Sweet Charity", där Grönvall lät sina, när hon väl tar i, påfallande röstresurser få lite friare tyglar. Allra bäst var hon dock i "Som en bro över mörka vatten", där för en gångs skull både känslan och röstens kraft fanns med genom hela sången.
Musikkårens prestation var, bortsett från det som redan nämnts, betydligt jämnare. När de får en marsch eller ett stycke klassisk underhållningsmusik för händer, som exempelvis inledande "Calling All Workers" av Eric Coates eller ouvertyren till Jacques Offenbachs "Orfeus i underjorden", gör de ett mycket gott arbete, så även denna gång. Besvärligare var det med potpurriet av musik ur "My Fair Lady", vilket kändes både segt och blodfattigt. Detta ska dock inte läggas orkestern helt till last eftersom Robert Russell Bennetts och Phil Langs originalarrangemang är så tydligt stråkbaserade och musiken därför har en svepande känsla som är mycket svår att återskapa i en ensemble med enbart blåsinstrument.
Konsertens stora överraskning var dock det medley av (någorlunda) nutida Broadway-klassiker som kom i andra akten. Musikkårens egen arrangör, saxofonisten Gert Lindelöf, hade här gjort en både urvals- och arrangemangsmässigt tilltalande kompott på nummer ur musikalerna "The Producers", "Avenue Q", "Spamalot", "Wicked" och "Lejonkungen", vilken serverades med all önskvärd spänst av dirigent Michael Nordberg och den här hörbarligen mycket muntra kåren. Min enda invändning här gäller Lindelöfs sångval ur "Wicked". Varför valde Lindelöf, ur ett partitur som för det mesta praktiskt taget är perfekt för en musikkår, det enda nummer - balladen "For Good" - som inte är det?
Inför nästa år hoppas jag att denna högklassiga underhållningsorkester vågar låta en hel konsert gå i musikalens tecken och bjuder in en gästartist - eller varför inte flera? - som kan göra genren rättvisa. Det är både Söderslätts musikkår och dess mycket hängivna publik värda.
