Nöjeskrönikan: Konsten att åldras värdigt med pop
Som Hasse & Tage en gång konstaterade: Vid trettiotre är man passé, vid trettiofem kan man hälsa hem. Och där var jag alltså för fem år sedan. Detta i en bransch som är så åldersfixerad att artister som inte debuterat vid 14 är hjälplöst körda, och de över 30 är räddningslöst förlorade gamla mosslik om de inte akut skickas in för omfattande plastikoperationer. I nöjesbranschen är ålder en sjukdom som måste behandlas. Fort, innan rynkorna faller ner över mina ögonlock: var beställer man broschyrer till de bästa pensionärshemmen? Och i vilket skymningsland samlar sig de gamla elefanterna för att dö? I Tipsextrasoffan, kanske? Där finner vi i alla fall Mats Olsson, en gång nöjesskribent på Arbetet, sedermera lyxkrönikör på Expressen. Han älskar fortfarande nordamerikansk rockmusik men känner sig numera mer hemtam med att skriva om fotboll och NHL. Som visserligen domineras av unga män i 20-årsåldern, precis som rockbranschen, men sporten är på något sätt en värdigare slutstation, verkar det. Eller kanske i modesvängen? Där finner vi Olle Berggren, Kvällspostens gamle nöjesnisse. Länge kunde vi i det åldrande skrået peka på Olle, ungefär jämnårig med Napoleonkrigen, och hävda att kan han, så kan vi. Nu gör han istället modereportage om unga flickor som är trådsmala men knappt har en tråd på kroppen. Ett liknande, men åtminstone lite värdigare öde drabbade Måns Ivarsson, en gång Sydsvenskans nöjesreporter. När han föll för åldersstrecket på Expressen blev han konsumentreporter. Se där en anständig, hedervärd syssla som man kan anförtro en mångårig medarbetare. Med betoning på mångårig. Nå, själv ämnar jag bli kvar på min post ett litet tag till. Så länge jag orkar vara nyfiken, och fortsätter att fascineras av det pockande uttrycksbehov som ligger bakom att popband oupphörligen puffar fram som små hallucinogena svampar ur marken. Nej, nu ska jag skicka grattistelegram till Mick Jagger och Keith Richards, som fyller 60 i år. Keep on rocking in the free world, som en annan gammal farbror, Neil Young, brukar säga. Och en sak till: Lita aldrig på någon under 30. Det här med längdåkning är obegripligt för oss inom förbundet Aktivt Ointresserade av Sport. Alla deltagare åker ju exakt lika långt. Hur skulle det se ut om exempelvis alla längdhoppare hoppade lika långt? Nej, skicka ut skidåkarna i terrängen med varsin termos blåbärssoppa, så får vi se vem som kommer längst. Rätt ska vara rätt! Kan ju dessutom dröja ett par veckor innan vi besväras av dem igen. Får du ett SMS med lydelsen "god älg" framöver så bli inte häpen. Lantbruksuniversitetet ska nämligen utrusta 25 norrländska älgar med automatiska mobiltelefoner, hör vi med hettande öron, och sju gånger per dygn förväntas skogens konungar skicka SMS-meddelanden om var de är. Är inte tekniken underbar? Begreppet "älgmail" är på väg in i ordboken - med älgakliv. Och vi som finner det jobbigt att skicka SMS på mobilen, en verksamhet som kan jämföras med att försöka klämma ihjäl myror som skyddar sig med cykelhjälm, kan glädja oss åt att vissa har det värre. Tänk dig själv att knappa på en mobil med klövar. Leila K:s skivbolag Bonnier-Amigo, de drömmande altruisterna och filantroperna, planerar en Greatest Hits för att hjälpa den utblottade artisten, som numera lever på gatan som hemlös snattare. Vinsten från den kommande plattan ska, hör och häpna, delvis öronmärkas speciellt för artistens välbekommande. Så socialt samvetsömmande. Ursäkta mig, men är det inte brukligt att man betalar artisten? För övrigt tappade jag förtroendet för Leila K - en annars rätt frisk fläkt i hitbranschen - när hon av ren girighet lät sig mutas till förlikning av en kvällstidning som medvetet släpat hennes namn i smutsen. Det är verkligen att sälja sin själ till djävulen - vilket görs titt som tätt i rockbranschen, men liksom på värdigare sätt. Lars Thulin vägrar betrakta sitt ointresse för idrott som ett handikapp.
