Nöjeskrönikan: Sänk momsen på basvaror som cd-plattor
Elaka tungor säger förstås att överste Parker, Elvis manager, rådde sin skyddsling att överbetala för att minska risken för att myndigheterna skulle gräva djupare i Presley-imperiets finanser. Men det är en annan historia. Egentligen tillhör jag Sahlin-falangen som tycker det är häftigt att betala skatt, men man kan fråga sig om en momssats på 25 procent är vettig på plattor. Det frågar sig även representanter för musikindustrin, som igår var nere i Bryssel för att gråta ut inför EU:s finansministrar. Tydligen har Sverige högst momssats i Europa. På ett album som kostar 180 spänn betalar vi 45 kronor i skatt, och det kan ju till och med ett popoffer räkna ut att vi är nere i 135 spänn per platta om det vore helt momsfritt. Bokmomsen, som tidigare också låg på 25 procent, sänktes till sex procent och det har gett bokbranschen mycket vitaminer. Men bara för att bokhandlarna verkligen låtit momssänkningen slå igenom i konsumentledet. Det blir ändå mer pengar till boknasarna, eftersom försäljningsvolymerna ökar - för att använda ett populärt uttryck - likt laviner som rasar i höjden. Men har musikbranschen tänkt behålla pengarna själv, då anhåller jag artigast om att få kliva av. Hjärtat av momsfrågan är den om huruvida inspelad musik är kultur. Kultur är något i grunden oegennyttigt, även om konstnärer och artister naturligtvis också behöver slantar - ibland stora lass av dem. Skattmasen måste förstå att vill man leva ståndsmässigt och skänka bort en Cadillac eller två ibland så måste man få göra det. Även om de råkar vara fyllda med rysk kaviar. Det handlar om artistisk integritet, och sådant köpslår man inte med. Fast Britney Spears kvalar ju knappast in under rubriken "kultur". Och jag säger inte vad Michael Jackson liknar - det varierar allt för mycket från dag till dag - men inte är det en hårt slavande konstnär. Britney och Michael har dock säkert inga problem att betala skatt, även om de lär kräva hela avdelningar på omsjungna IRS - The Internal Revenue Service. Värre var det för Willie Nelson, som i början av 90-talet fick en skattelapp på 16 miljoner dollar. Ja, ibland kan ett brev verkligen betyda mycket. Willie fick auktionera ut sina prylar till fans - som sedan skänkte dem tillbaks till den hårpiskförsedde countrylegenden. Och ta fallet Chuck Berry. Han dömdes 1979 till 1 000 timmars gratiskonserter för skatteflykt. Så nu förstår vi bättre varför han tröttnade på sina låtar. "All he wants for christmas is his two front teeth" skriver NME taskigt om Liam Gallaghers disco-incident i München i helgen. Oasissångaren förlorade två framtänder i ett slagsmål. Enligt bandet skedde det vid ett oprovocerat överfall, men vittnen påstår att popstjärnan på fyllan blev tillknuffad av någon annan, förmodligen en bandmedlem, och ramlade över ett bord. Det enda polisen har klart för sig är att Liam strax därpå - tandlös, men inte berövad sitt bett - sparkade en knäböjande polisman i bröstet. Vid närmare eftertanke förtjänar nog Liam en och annan taskig rubrik. Nästa år är det dags för "Konungens återkomst". Och då menar jag inte del tre i Tolkien-trilogin. Bland Elvis-vännerna på Internet - alltid en sansad, trovärdig källa - surras det upphetsat om ett Elvis-konvent i Ontario i juli. En dokumentärfilmare är redan igång och filmar förberedelserna inför Elvisparader och "Flygande Elvisar" som ska falla likt övergödda sparvar från skyn. Det är dock inte festens höjdpunkt: Säkerhetsfolk lär tala om "The return of the king", vilket i en Elvisväns öron naturligtvis bara betyder en sak. Yes, the one and only King kommer åter till sitt folk. Boka biljett nu - i morgon kommer någon tråkmåns och påstår att Elvis är död nu igen. Som uppvärmare uppträder förresten Raoul Wallenberg, som ska sjunga gamla Bondlåten "From Russia With Love". Lars Thulin förespråkar taxfree punkrock.
