Oasis

Sony Till skillnad från många andra, så har jag aldrig - inte ens under bandets gyllene år 1994-1996 - ansett Oasis vara universums största band. Bra, visst, men som sagt, aldrig störst. Man kan nog säga att jag har tröttnat rejält på att se bilder där Liam, står och pekar fuckfinger i sina överdimensionerade solglasögon, tröttnat på att läsa om hur mycket puder Noel har tryckt in i snoken och att han nu, i samband med lanseringen av nya albumet, villigt berättar sitt liv med droger. Men, om ni nu tillhör dem som tycker det jättefräckt när bröderna spyr galla över kolleger och är kaxiga i tullen, får ni ha överseende med mina kritiska invändningar. Hur ofta spelar vi "Be here now" och kalkonen - "pull, pull, pull" - "Standing on the shoulder of giants", och tycker att de är bra? Någon? Jasså, ingen! Nej, just det: Aldrig. "(What's The Story) Morning Glory", är något helt annat, det är fortfarande ett förbannat bra album. Ska villigt erkänna att jag blev till mig efter de tre inledande röjarna och de gjorde faktiskt att jag hade överseende med det övriga materialet. Men efter fem koncentrerade genomlyssningar står det alldeles klart att här är en hel del crap. Noel "jag-har-full-kontroll-på-allt-och-bestämmer-allt" har släppt fram bandets övriga kompositörer det vill säga inte bara Liams låtar utan även Gem Archer och Andy Bells. Storsinthet eller helt enkelt ett utfall för att dölja en Noelsk skrivkramp? Sånt vet man inte. En klar uppryckning men "Heathen Chemistry" är väldans långt ifrån det första man slänger in i cd-spelaren när man drabbas av akut rock-abstinens. Men jag flaggar för "She Is love", "Little by little" och "Stop crying your heart out".