Processen är alltför Lena Josefsson

Det antyder ett signum som Lena Josefsson utvecklat under sin mångåriga bana där det mångfacetterade är oerhört viktigt antingen det representeras i termer av etnicitet, ålder eller erfarenhet.

Lena Josefsson arbetar gärna med samma personer under långa perioder, flera år. Hon beskriver tilliten, tryggheten och de djupgående processerna i skapandet som ska till om man ska kunna göra något riktigt bra.

- Och för det krävs TID, säger hon med emfas.

Och tålamod, det finns det för lite av i dag när mycket av dansverksamheten är projektbaserad och dansare flyger likt fjärilar från projekt till projekt, suger ut nektarn, men stannar inte länge nog för att uppleva nya blomningar. Dansen är dessutom en konstform som ständigt lider av dålig ekonomi vilket naturligtvis påverkar arbetsprocessen.

Plutôt la viehandlar om stora frågor, livsfrågor. När Lena frågar en skolklass, som sett tjugo minuter av föreställningen, vad de tycker att den handlar om får hon nyckelorden: kärlek, ensamhet, dramatik, sorg, romantik.

- Bara sådär! På tjugo minuter.

Barnen och ungdomarna är viktiga, det märks. Det är viktigt att möta dem och känna av stämningar i samhället, men också viktigt att inte förlora kontakten med barnet i en själv.

Lena Josefsson är född i Kongo och professionellt förknippas hon ofta med Afrika, men det är en association Lena själv är hjärtligt trött på. Hennes föräldrar var missionärer och under sammanlagt 14 år bodde Lena där och det var också i Afrika hon hade sina första möten med dansen. Men den livsavgörande dansupplevelsen kom långt senare i Örebro på åttiotalet. Då gästspelade Cullbergbaletten med Sowetoav Mats Ek.

- Det var som ett slag i huvudet! "Herregud", tänkte jag, det är ju det här jag ska hålla på med". Nu plötsligt förstod jag att man kan säga något med dans, att man kan påverka.

För påverkad det blev hon själv och det med sån kraft att hon bestämde sig för att helhjärtat satsa på dans.

- Alla sa: "Det är för sent". Alla! Jag var 25 år, men min övertygelse var så stark att jag fortsatte.

Och denna envisa övertygelse har tagit Lena långt. Hon kom in på Danshögskolan i Stockholm drygt 28 år gammal, en ålder då många dansare börjar tänka på pensionen.

Åldern för Lena är inte ett bekymmer, tvärtom. Lika gärna som hon i sina produktioner blandar folk från olika hörn av världen blandar hon dansare i olika åldrar. Det skapar en mångskiftande scen och det skapar spänning.

- Många dansare blir bara bättre med åren. Som ung slarvar man, man tar sin kropp för given, men som äldre kan man vara mer disciplinerad, man känner sin kropp och man vet hur man ska träna.

Själv är Lena 52 år och hon gnistrar av energi trots ett arbetsschema som skulle kunnat knäcka en rosenkindad yngling. Visst är hon lite grusig i ögonen, men vad kan man begära av en som nyss landat i stan, jobbat hela kvällen, stått upp klockan sex, tränat sin trupp, kört föreställning för skolbarn och sprungit till vårt möte "för det togför lång tid att ta fram mobilen och ringa och sägaatt jag skulle bli försenad".

Lena Josefssons envishet, tillsammans med hennes passion för dans, måste vara två av de viktigaste egenskaperna för att kunna överleva som koreograf. Förutom en konstnärlig talang, bör man dessutom vara en socialt begåvad administratör med kunskap om logistik, ekonomi, inreseregler för utländska dansare och mycket mycket annat.

Koreografen Lena Josefsson påminner om en mänsklig swiss-knife, ni vet, fällkniven med tusen funktioner, lika nätt och lika universell.