Annons
Nöje

Räddas av världens bästa låtar

Tre år efter Aretha Franklins död kommer en mastig filmatisering av souldrottningens Wikipedia-sida. Som i alla fall svänger.
Filmrecension • Publicerad 13 augusti 2021
Detta är en recension i Ystads Allehanda. En recension är en subjektiv bedömning av en företeelse eller ett verk.
Jennifer Hudson som Aretha Franklin i "Respect". Pressbild.
Jennifer Hudson som Aretha Franklin i "Respect". Pressbild.Foto: Quantrell D Colbert/MGM/AP/TT
Musikdrama

”Respect”

Premiär: 13 augusti 2021

I rollerna: Jennifer Hudson, Marlon Wayans, Forest Whitaker med flera

Regi: Liesl Tommy

Speltid: 2 timmar 25 minuter

Åldersgräns: 11 år

En biopic om Aretha Franklin måste vara svårt att göra något intressant av. Franklins status som älskad musikikon kan få andra artister mäta sig med. Och efterlevande och skivbolag släpper ju inte musikrättigheter till vad som helst.

Det är väl därför som "Respect" känns lite slätstruken i förhållande till hur dramatiskt Aretha Franklins första 29 år i livet faktiskt var. Här har vi en kvinna som överlevde övergrepp, misshandel, rasism, fyra förlossningar, patriarkatet och sina egna inre demoner för att skapa fantastisk musik och sjunga brallorna av hela världen.

Annons

Men här finns tyvärr lite för mycket vördnad och redovisningsplikt som står i vägen för att vi ska komma nära. Handlingen känns kronologisk och redovisande som en Wikipedia-artikel – eller som en utställning om Aretha Franklin på ett museum. Välproducerad och intressant, absolut, men efter två timmar börjar man få ont i fötterna.

Därmed inte sagt att "Respect" saknar styrkor. Skådespeleriet till exempel är bra rakt igenom. Jennifer Hudson lyser i huvudrollen, likaså Skye Dakota Turner i rollen som barn-Aretha. Forest Whitaker och Marlon Wayans lyckas gjuta en del djup i sina roller som pappa Franklin respektive förste maken Ted White. Mary J Blige är underbar i en liten roll som bedagade r'n'b-divan Dinah Washington.

Annat funkar inte alls. Delarna om Aretha Franklins engagemang i medborgarrättsrörelsen har pressats in med skohorn. Vi vet hur djupt orättvist det amerikanska samhället var vid den här tiden, och att flera av Franklins låtar blev till kampsånger för black power-rörelsen. Men det där varken syns eller känns i filmen som annat än pliktskyldig redovisning.

De musikaliska delarna har desto mer känsla. Som när Franklin efter flera års harvande äntligen hittar sin egen röst på skivbolaget Atlantic. De förlösande scenerna där hon jammar fram "I never loved a man (the way I love you)" tillsammans med musikerna i Fame-studion i Alabama, eller när Aretha och hennes systrar kommer på körerna i "Respect" vid ett piano klockan tre på morgonen är ren jävla gåshudsfest.

Sammantaget är det är en helt okej filmbiografi över Aretha Franklin – mest tack vare några av musikhistoriens bästa låtar. (TT)

Björn Berglund

Aretha Franklin och hennes systrar vid pianot i biopic-filmen "Respect". Pressbild.
Aretha Franklin och hennes systrar vid pianot i biopic-filmen "Respect". Pressbild.Foto: Quantrell D Colbert/MGM/AP/TT
TT
Annons
Annons
Annons
Annons