Ready to rumble!

Hyra film är inte lika enkelt som förr. På väg mot nyhetshyllan händer någonting. Bara måste stanna till en stund vid köpefilmerna. Läsa baksidetexten på Gudfadern-trilogin för tionde gången, spana efter kittlande extramaterial på Rocky-boxen och långsamt dra fingrarna längs de kinesiska tecknen på John Woo Collectors Edition vol. 2.

Bara känna lite.

Längta.

Och sedan gå därifrån.

Som i leksaksaffären när man var liten. En högtidsstund bland byggsatser av Spitfire och Stuka, riddarlego, gjutformar i hårdgummi för tennsoldater och spelhörnan med Drakborgen och couronne. Drömmar om den magnifika modellen av Luke Skywalkers X-wing som slutade med en futtig Ewok, några luktisar och ett stycke tenn (He-Man och de andra, lite hårdare 80-talsleksakerna fick jag aldrig ha, så är det när ens mor är bibliotekarie).

Men även om min veckopeng oftast är högre i dag kan jag inte bara helt ohämmat ha köpfest. Måste väga kostnader mot varandra. Rome-boxen eller ett par Air Force 1? Kubrick-boxen eller en heldag i Köpenhamn? Inget boxande alls och en resa till New York i november?

Att det egentligen är ganska sorgligt att en fredagskväll stå ensam och försöka visualisera hur Sopranos-boxarna skulle ta sig ut i bokhyllan är något jag undviker att tänka på.

Fast det handlar inte bara om att köpa, man ska hinna titta också. Just nu tärs mitt samvete av att jag förra veckan fick hem både tredje säsongen av The Wire och den första av Homicide – Uppdrag Mord. Lika betungande som en kasse från bokrean fylld med Dostojevskij-paketet och Per Anders Fogelström-boxen. För det där med att maratonkolla är inte min grej. Det är helt enkelt inte särskilt sunt. Jag har vänner som efter 24 timmar med Jack Bauer blir personlighetsförändrade i flera dagar. Vuxna män som tar på sig solglasögon och sjunker ner i bilsätet när de svarar i telefon, som darrar när de ser ventilationstrummor och som misstänksamt ser sig omkring varje gång de använder ett usb-minne.

Kanske har experterna rätt om videovåldet trots allt.

Dvd-boxandet handlar också mycket om nostalgi. Utbudet, där den ena 80-talsserien efter den andra får en hafsig botoxbehandling och slängs upp på hyllorna, bär inte bara vittnesmål om storheten med HBO. Det utgör också ett minfält där reprissändningarna på tv är den enda vägvisning man kan få för att inte få sina lyckliga barndomsminnen krossade på ett ekonomiskt kännbart sätt. Hade det inte varit för repriser hade jag sannolikt gått och köpt alla säsonger av Allo' Allo 'Emliga Armén på en gång. När jag var sju avgudade jag den serien. Inte nu.

Det finns dessutom en annan fara med nostalgiboxandet. Ett snabbt ögonkast i dvd-hyllan kan säga en hel del om en person och jag är inte helt säker på vad som mest skulle få en middagsdejt att halvvägs in i mangosorbeten plötsligt säga nåt om laktosintolerans och springa iväg: fem säsonger av McGyver eller en Rocco-box?

Så jag håller hårt i min veckopeng. Det räcker gott med The Wire. Och Homicide. Och Seinfeld.

Christopher Lembkevågar äntligen snegla på vårjackan.

chlembke@hotmail.com