Annons
Nöje

Replikerna studsar i Magnus Nilssons pjäs

Guds djärvaste ängel är en mycket välskriven pjäs. Varje replik kunde vara en rad eller två ur en dikt, det låter som om de vägts på våg. Dessutom är pjäsen mycket välspelad i den här uppsättningen från Riksteatern. Det tycker jag ni ska veta, alla ni som inte kom till Ystads teater i söndags. På tok för många tomma stolar!
Nöje • Publicerad 1 februari 2010
Camilla Nyberg och Andreas Rodenkirchen sompoeterna Edith Södergran och Elmer Diktonius i pjäsen Guds djärvaste ängel, som spelades i Ystad i söndags. @08 Bildbyline:Bild: José Figueroa
Camilla Nyberg och Andreas Rodenkirchen sompoeterna Edith Södergran och Elmer Diktonius i pjäsen Guds djärvaste ängel, som spelades i Ystad i söndags. @08 Bildbyline:Bild: José FigueroaFoto: 
Camilla Nyberg och Andreas Rodenkirchen sompoeterna Edith Södergran och Elmer Diktonius i pjäsen "Guds djärvaste ängel", som spelades i Ystad i söndags. Bild: José Figueroa
Camilla Nyberg och Andreas Rodenkirchen sompoeterna Edith Södergran och Elmer Diktonius i pjäsen "Guds djärvaste ängel", som spelades i Ystad i söndags. Bild: José FigueroaFoto: 
Camilla Nyberg och Andreas Rodenkirchen sompoeterna Edith Södergran och Elmer Diktonius i pjäsen Guds djärvaste ängel, som spelades i Ystad i söndags. @08 Bildbyline:Bild: José Figueroa
Camilla Nyberg och Andreas Rodenkirchen sompoeterna Edith Södergran och Elmer Diktonius i pjäsen Guds djärvaste ängel, som spelades i Ystad i söndags. @08 Bildbyline:Bild: José FigueroaFoto: 

Först tror man, i alla fall gjorde jag det, att en besökare kommer för sent. Precis när teatern släckts ner och musikern Olof Misgeld kommit ut på scenen och börjat spela en vemodig fiolmelodi mitt emellan folk- och konstmusik, då slamrar den senkomne besökaren i dörren, stiger in i salongen, klampar med skorna och slår med väskorna. Men det är Elmer Diktonius, spelad av Andreas Rodenkirchen, som gör en effektfull entré.

På scenen sitter Edith Södergran, spelad av Camilla Nyberg, på en stege. De börjar samtala men nej, mötet med Södergran blev inte som Diktonius hade tänkt sig. Så entrén tas om, vilket gör den än mer effektfull. Genast betonas det osäkra och försiktiga i mötet mellan de bägge finlandssvenska poeterna. Dessutom blir det som ett förord där Magnus Nilsson påpekar att trots att deras möte verkligen ägde rum så har han inte skrivit en dramadokumentär utan en fiktiv berättelse och pjäs.

Annons

Det är sommaren 1922. Elmer Diktonius har åkt tåg från Helsingfors till Edith Södergran som bor på sin mors gård i karelska Raivola. Mamma nämns hela tiden, Ediths mamma är ständigt närvarande, men hon varken hörs eller syns. En katt, alltså en riktig katt med stor lurvig svans, kallad Jaguaren, vandrar då och då över scenen, in och ut.

Scenografin är ölbacksenkel á la 60- och 70-talens fria teatergrupper: en damcykel, en stege, en vilstol och en hink, i vilken det både kan finnas vatten och den tuberkulossjuka Edith kan hosta blod. Det krävs extra mycket av skådespelarna för att levandegöra ett så enkelt scenrum. Det gör Nyberg och Rodenkirchen, de möts i trädgården och får den att synas.

Framför allt får de replikerna att studsa mellan sig, fram och tillbaks, som en boll eller en duett i poetry slam. Några av dessa utvalda, poetiska repliker skrev jag ner i anteckningsboken. Edith säger till exempel: "Får jag sitta här nedanför och bita er i benet om ni är dum?" Diktonius säger: "Det finns många sätt att ta livet av sig på, ett är att leva vidare."

Ett möte mellan två modernistiska poeter – den ene mer revolutionär, den andra mer andlig – men också mellan man och kvinna. En annan replik: "Vad är en man?" Det går från poesi och intellekt till nojs och flört. Den erotiska magnetismen anas och stegras, vidrör nog men blir inget. Vilken fantastisk scen när Diktonius svalkar av sig med ett bad i orkesterdiket och Södergran passar på att stjäla hans kläder. Fiolen spelar och hon dansar en lekfull folkdans med kalsongerna på huvet. Också Ediths envisa försök att få Elmer att överta hennes döda fars kläder är ett slags romantiskt närmande.

Högt och lågt, en pendel mellan litteratur och liv, hjärnan och övriga kroppen. Något som kunde ha blivit nära vänskap men övergår i skrik och bråk, två personer som är två individer. Könsrollerna byter också plats, flera gånger. Att de bägge skådespelarna lyckas växla mellan alla dessa tonlägen är bra – ja, suveränt – gjort. Och jag antar att regissören Björn Melander har bidragit till det.

Pjäsen kan nog uppfattas olika beroende på hur mycket en teaterbesökare känner till om Södergran och Diktonius. Själv undrade jag då och då om vissa repliker hämtats ur deras dikter? Jag får låna hem diktsamlingarna från biblioteket, läsa och se. Man lockas definitivt att bli mer eller förnyat intresserad av de finlandsvenska poeterna Edith Södergran och Elmer Diktonius. Men Guds djärvaste ängelär mycket mer än en pjäs om dessa poeter – en kvinno- och manspjäs. Det kan inte vara någon som inte känner igen sig i spelet – och leken – mellan två personer som får både själslig och kroppslig kontakt.

Bengt Eriksson
Så här jobbar Ystads Allehanda med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons