Sval skildring av triangeldrama

Det här är berättelsen om kung Henrik VIII (huvudperson även i tv-serien "The Tudors") och hans relation med de två systrarna Mary och Anne Boleyn.

Anne känner vi till, hennes relation med kungen och hennes slutliga huvudlösa öde har skildrats i litteratur och på film många gånger. Mary är däremot en i princip okänd person, trots att hon uppenbarligen födde ett eller två barn där Henrik var fadern.

Som det skildras i filmen, var dessa kärleksrelationer till största delen resultatet av intriger från makt- och pengaintresserade släktingar till systrarna. De insåg att om kungen hade en relation med en kvinnlig Boleyn, skulle detta stärka deras egna positioner och om han tröttnade på en av flickorna, var det väl bara att skicka fram en annan.

Det är ett grymt och manipulerande maktspel och David Morrissey är utmärkt som den mest skrupelfrie manipulatören. Och överlag är spelet fint, Johansson och Portman fungerar bra som rivaliserande systrar som i nödens stund återfinner varandra och Bana har en tyngd som Jonathan Rhys-Meyers i "The Tudors" saknar.

Men vad tv-serien har och som inte återfinns här är blod, svett och must. Allt sker diskret, allt är fint, det finns ingen som helst passion eller laddning i filmen. Jag efterlyser inte närbilder av halshuggningen eller explicita sexscener, men det är fel när en film som ska handla om passion och ond bråd död känns som om den tassar omkring på tå för att inte störa de biobesökare som eventuellt skulle kunna ta anstöt.

Att se "Den andra systern Boleyn" är som att gå omkring i ett vackert museum och titta på en återgivning av dramatiska händelser utan att någonsin bli berörd.