Thåström
MNW Rörde vi oss i skräckfilmsgenren skulle plattan heta "Det är fortfarande ni som är dom konstiga - det är fortfarande jag som är normal". Nya Thåström-plattan är nämligen en senfödd tvilling till den förra, som gjorde succé genom att ge oss "gamle" Thåström tillbaka, Ebba-sångaren som vräker på med grovhuggna gitarrer och skriker med raspig glöd - på svenska, givetvis. Det är samma stämningar på uppföljaren. Dova doser av olycksbådande morfinrock sveps undan av öronbedövande vågor av gitarrer och tunga rytmer. Thåström bearbetar sina rastlösa demoner, och slits som den berömda åsnan mellan de minst lika berömda hötapparna. Antingen benhårt markera sitt avstånd, eller villkorslöst välkomna alla in i sin värld. Mycket av industrirocken är kvar, om än inte i så extrem form som under missförstådda Peace, Love & Pitbulls-eran. Thåström understryker sin trasighet med massor av gnissel, rök och tjut. Det är aldrig vackert utan på sin höjd sårigt på ett vis som får en att ana en slags kommande skönhet, den dag då såret läkt till ett lite skrämmande men personligt ärr. Själv gillar jag bäst kaotiska "Ännu mera gift" och stämningsfulla niominuterslåten "Kaos-passageraren". Och så primal-Thåström i "Ungefär så här" och gamla Stry-låten "Så kall så het". "Mannen som blev en gris" - titeln syftar på hur man påverkas av alla de svek och kompromisser som vägen till helvetet är stensatt med - är ett lika starkt album som "Det är ni som är dom konstiga". Och det är ett högt betyg.
