Annons
Nöje

The Ark

In Lust We Trust
Nöje • Publicerad 28 augusti 2002

Virgin Höga berg av ambitioner och djupa vatten av övertygelser bär The Ark genom andra plattan. De småländska malmöiterna är fast beslutna att ge utlopp för sin svulstiga sida och ge fansen valuta för pengarna. Och här finns valuta. Hårdvaluta, rent av, i form av en rad starka singlar. Problemet med The Arks teatrala stil, utmejslad på något mindre än behörigt avstånd från musikalgenren, är att det lätt halkar över i gräll rockopera, uppblåst som ett cirkustält. Inte minst den Hallelujakörspumpade singeln "Father of a Son" - ett inlägg i homoadoptionsdebatten - ger prov på det. Det finns naturligtvis en balansgång att gå - men det struntar Ola Salo och hans glammiga mannar högaktningsfullt i. Lika bra är väl det. Det melodramatiskt pretentiösa, som tusen hermelinmantlade Freddie Mercurys i en gospelkör, är en omistlig del av bandets stil, och avgörande för huruvida man tål dem eller inte. Här sköljs invändningarna mot de överentusiastiska greppen över av den våg av sprudlande sångmakarkreativitet som Salo ännu surfar på. Plattan inleds i ett kaxigt, jublande känsloläge, men dämpar sig tacknämligt efter hand. En bit in får vi riktigt nedtonade, men starka, alster som "Vendelay" och "Disease", som jag inte riktigt vågar tänka på vad den handlar om. Originella och drivna av sin egen vision är the Ark plötsligt på väg att bli ett av de viktigaste popbanden i Sverige. Och Di Leva får slå spikar i sin världsförbättrartron, om han vill sitta kvar i orubbat bo.

Mattias Pehrsson mattias.pehrsson@allehandasyd.se
Så här jobbar Ystads Allehanda med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons