Till Fedra: Ystads teater, fredag 3 februari

Till Fedra

Av:P O Enquist

Regi:Catta Neuding

Ljusdesign:Tobias Leira

Kostym:Barbara Piechal och Jakob Vinblad

Mask:Ewa Neuding

Musik:Alexander Ekelöf och Ulf Möller

På scenen:Cora Watson-Englaliv, Christopher Sundström, Malin Widén, Klas Ekegren, Mattias Lindbladh, Christine Kaez och Alexandra Ekelöf

Bouffonteatern/Riksteatern

Fredagens föreställning Till Fedra, med Bouffonteatern på Ystads teater, gav inga oss inga goda tankefrö att ta med hem. Ingen intellektuell nöt att fundera över. Inget som förändrade våra liv.

Att det går åt helsicke om man försöker förföra sin styvson när maken tros vara död är ju alldeles självklart. Särskilt som mannen inte alls är död utan kommer hem. Och det som slutligen sätter spiken i Fedras kista är att hon ljuger och påstår att det var svärsonen som försökte förföra henne varvid mannen låter döda sin son. Endast självmord återstår.

De gamla grekerna bjöd på enkla och ganska grovt tillyxade moraliteter även om denna uppsättning av Fedra är uppdaterad och tolkad av P O Enquist. Men det fanns andra kvalitéer denna kväll. Inte minst visuellt. Ty Bouffonteatern spelar i en annorlunda och mycket sällsynt form som kallas för just bouffon. Det är en strikt stiliserad form med drag av både balett och klassisk Commedia dell'Arte och det är överdrivet uttrycksfullt i både tal och fysikt spel. Väldigt dramatiskt, med andra ord. Och vackert!

Efter ett tag tröttnade jag på den rabblade texten, där inte ens den rika förekomsten av könsord och sexuella anspelningar kunde ge någon spänst och fånga intresse, och bara njöt av scenbilden. Till mitt ointresse bidrog också att förmågan att gestalta en text iord var högst ojämn bland skådespelarna. Fedra själv, spelad av Cora Watson-Englaliv (vilket vackert efternamn, förresten), klarade det utmärkt men Mattias Lindbladh, i rollen som fadern Theseus, hade inte samma goda handlag med orden. Det blev ofrivilligt komiskt.

Men det var, som sagt, vackert att skåda och även visuellt dominerade Cora Watson-Englaliv scenen helt. Hennes stiliserade poser och danslika rörelser iförd en högt slitsad röd klänning var kvällens behållning.

Jag uppskattade också den helt rena scenen. Ingen som helst kuliss eller rekvisita (utom några knivar och något krus) och man använde endast ljus och i viss mån ljud i form av musik. Nackdelen var att scenen kändes väl stor emellanåt. Kläderna var smakfullt grekiska med en viss reservation för männens dräkter som kändes allt för maskeradlika.

Det var en kort föreställning, blott 80 minuter utan pause, och det är förstås nödvändigt när det gäller så pass fysikt teater. Men det innebar också att jag aldrig hann tröttna på att njuta av bilderna och föreställningen var effektivt komprimerad vilket gick väl hand ihand med ambitionen att stilisera hårt.

Det konstnärliga uttycket, den ovanliga teaterformen, väckte en tydlig förvåning hos stora delar av publiken och det var inte lätt att bestämma sig för hur man skulle förhålla sig till vad som hände på scenen. Det fanns tydliga komiska anslag men ingen – med ett fåtal undantag – skrattade.

Det var fantastiskt spännande att få se denna uråldriga teaterform och jag är full av respekt för ensemblens arbete och envisa vilja att jobba i denna tradition. Och det var för det mesta en fröjd för ögat. Synintrycken var det som jag tog med mig hem denna kväll.

Robert Dahlström