Välskriven biografi över musikalisk konstnär
En tjockare pinne sticker ut ur husväggen och på pinnen har, tror jag också, några ben från något djur satts fast. Bildtexten lyder: "Detta är alla väggprydnaders ursprung. Det magiska föremålet som ger innevånarna hjälp och kraft."
En exakt beskrivning av målarkonst, hur en målning kan fungera, både i allmänhet och inte minst när C O Hultén har målat. Precis som tavlorna hemma på väggen hos mig: de ger daglig hjälp, en bit kraft och mod i livet. Och med den tanken i huvet - att konst är någonting magiskt - blir de målningar av Hultén, som avbildats i Thomas Millroth bok om konstnären, ännu mer kraft- och verkningsfulla.
Så bör man väl inte tycka och skriva, men när jag läser Thomas Millroths bok om - och kring - konstnären Carl Otto Hultén i Malmö så kan jag inte låta bli: Vilken tur att Millroth, nu när han lämnat Ystads konstmuseum, får tid att skriva ännu fler konstnärsbiografier. Han har varit en viktig chef för konstmuseet - vilket politikerna borde begripa! - men är också en av Sveriges främsta konstskribenter. Tidigare kunde Millroth, tyckte jag, ha en tendens att liksom många andra konstkritiker ställa sig i vägen, mellan konsten och i alla fall den större, mer "okunniga" publiken, och därmed distansera konsten från publiken genom att använda ett specifikt konstkritikerspråk.
Nu har hannått en större enkelhet i språket (det är väl säkerheten som ökat, nu vet han vad han kan och behöver inte låtsas). Ingenting har gått förlorat, hans beskrivningar och förklaringar är lika ingående, lika djupa och kunniga, men språket når många fler. Lätt att läsa och förstå. Omedelbart blir man intresserad av den konst han skriver om. Dessutom lyckas Millroth undvika att biografin över - och berättelsen om - C O Hultén, vars konst även ställts ut på Ystads konstmuseum, blir en vänbok.
Det är ett annat problem när konstkritiker skriver om konstnärer: de känner varann, kan ofta vara vänner. Också Thomas är vän med C O. Han är ett fan, som ordet hade varit om det handlat om (pop)musik. Vänskapen klaras av i inledningen, där Millroth hälsar på Hulténs hundar. Han kliver sen några steg bakåt, fortsätter att skriva som vän och beundrare men tar ingen egen plats i boken. Istället märks beundrandet i Millroths lika entusiastiska som noggranna skildring av Hulténs konst och liv.
Carl Otto Hulténföddes i Malmö den 9 oktober 1916. Exakt där inleder Millroth, för att sen följa den blivande konstnären framåt i livet och konsten. Något av det som nämns har jag väl anat - men det mesta visste jag inte alls. Boken blir en spännande resa, ett konstnärligt äventyr, som både skildrar Hulténs konst som resultat och allt det ur vilket konsten uppstod. Den första ateljén, som han fick 1935 och där han hade sina debututställningar. Vänskapen, som skulle bli mindre vänskaplig, med Max Walter Svanberg, en annan ung Malmökonstnär. Bildandet av - eller försöket att bilda - konstnärsgruppen Minotaur (den sprack redan på vernissagen). Bildandet av en ny grupp och en "ny" konstriktning: imaginism. Och så vidare.
Att C O Hulténblivit en favoritkonstnär för Thomas Millroth förstår man direkt när man läser att Hultén redan 1940-41 gav ut sin första artists' book (Millroths konstnärliga käpphäst) med handskrivna dikter, teckningar och målningar. Mer vill jag inte avslöja. Läs själv! För det är verkligen spännande att läsa om vänskap som föds, konstnärer som sluter sig samman, diskuterar konst och börjar bråka, skriver om konsthistorien, på flera sätt än ett, och blir ovänner.
Boken är dessutom rikt illustrerad med målningar från Hulténs hela konstnärskap och liv, foton, artists' books och tidskriftsomslag (inklusive mycket fina omslag till Tetra Paks kundtidning). Kan man = jag kort sammanfatta C O Hulténs konst? Målningarna, hur ser de ut? Nej, jag tror inte att jag kan. Det här är inte konst som syns utan konst som känns (minns vad jag skrev om det afrikanska fotot i början av recensionen). Oftast starka färger, inte surrealistiskt utan imaginistiskt. Mer kollagektiga tavlor kan påminna om Max Walter Svanberg - men Hultén blir aldrig så entydig och ensidig, för att inte säga platt, som Svanberg. Motiven växlar och förändras förstås under ett så långt konstnärsliv - och ändå, inte alls eller inte så värst mycket. Färgstyrkan följer med. Liksom konstens väg förbi hjärnan och rätt in i hjärtat.
Millroth berättar attHultén 1952 fick idén att en utställning på Malmö museum skulle ackompanjeras av grammofonmusik: Ellington, Stravinskij och Bartók. Han skriver att "det finns en musikalisk klanglig verkan av Hulténs målningar".
Då förstår man ju ännu mer hur mycket konst- och jazzskribenten Thomas Millroth uppskattar C O Hulténs konst. Att det också stämmer kan ingen undgå, det känns och hörs, nästan oavsett vilken målning man bläddrar upp i boken. Som den sena målningen Revoltens rädsla(1993) på sidan 238: liksom kalla och varma färger på samma gång, figurativa rörelser som inte föreställer någonting definitivt, men figurationerna rör verkligen på sig. Målningen spelar, ordagrant. Den improviserar toner och rytmer, liksom jazzar eller om det är modern konstmusik?
