Välsmakande musikalisk cocktail

Välgörenhetskonsert för flickskolan i Kitengesa, Uganda

Mikael Wiehe, Christian Kjellvander, Michael Saxell, Peter Anthonsson, Jan Lindgren, Said the shark, Le Bataillon des Fous, Magnus Tingsek, Jennifer Saxell med flera.

Ystads teater 13 mars

Ä;ven om man bortser från själva syftet med galan, att samla in pengar till en flickskola i Uganda, så gav den en spännande och givande musikalisk upplevelse. Det var en perfekt blandning av det välbekanta, kära återhörande och nya grupper och annorlunda musik.

Genomgående låg allt på en hög nivå, det var inte de glada amatörernas afton utan blandningen av artister var genomtänkt och lyckad. En bidragande orsak är också det alldeles utmärkta ljudet vilket gjorde det ännu mer njutbart.

Bland det välbekanta för en Ystadsbo är förstås familjen Saxell där Michael och Jennifer bjöd på både nytt och gammalt. Jennifer släpper snart en platta och från den fick vi höra You will remember me och även Michael bjöd på en ny låt med den lite överraskande sättningen piano och fiol. Jennifer Saxell hade jazzpianisten Jan Lundgren med i bandet under en av sina låtar och han gjorde även två egna, folkmusikinspirerade stycken. Trots att han koketterade en aning med ett skadad finger visade han ännu en gång sin klass som en av våra stora jazzpianister.

Ä;ven Ystads egna "studiomusiker" (de verkar vara med överallt) Peter Anthonsson och hans bror Sam Anthonsson och Kristian Schön visade att de tillhör toppskiktet inom musiklivet men det har vi ju vetat länge. Självklart fanns de med bakom Saxells när det behövdes.

På planhalvan med nyheter och överraskningar njöt jag av Christian Kjellvander, en USA-influerad singer/songwriter med stor röst och ett underbart, spaksmakat gitarrspel.

Magnus Tingsek är en soulman från Malmö som också äger en stor pipa och som imponerade stort.

Och Le Bataillon des Fous, från Simrishamn, var så bra att en äldre man i publiken reste sig, skakade på huvudet, gjorde skärande rörelser över halsen och trängde sig ut. Oförskämt, drummelaktigt och respektlöst mot alla de som ställt upp ideellt för galan. Dårarnas bataljon kör en slags blandning av 60-talsrock á la The Who och postpunk som lät riktigt bra. Välrepeterat och med gott sväng och med massor av härlig attityd.

Mikael Wiehe visade förstås vilket proffs han är. Han inledde med ett kort men välformulerat föredrag om utvecklingen i Afrika och sedan fick vi Keops pyramidoch Sång till modet. Det är något med Mikael Wiehe som alltid framkallar lätta rysningar på min rygg. Kanska bara igenkännandets glädje, Wiehe har ju funnits med på scener i min närhet så länge jag minns.

Sist men absolut inte minst Said the shark, från Danmark med sångerskan Maja Saxell i fronten. Jodå, ännu en dotter Saxell - hur många är de egentligen i den familjen och sjunger och spelar alla?

Said the chark står för en behärskad konstmusik som stundtals påminner om Sonic Youth om än mer melodiöst och komponerat. Maja Saxell imponerade med sällsynt mogen och välmodulerad stämma som fick mig att tänka på New York.

Alla galans gäster fick spela två låtar, varken mer eller mindre. Inte ens Wiehe fick mer utrymme. Det innebar att det kändes aningen rumphugget emellanåt, jag hade egentligen velat höra några låtar till av samtliga, men samtidigt blev bredden och det musikaliska djupet mer intressant och totalupplevelsen rikare.

Starkast känslor hos mig väckte Said the shark, ett okänt band med en skön musikalisk integritet och en sångerska med spännande sensuell röst. Det gänget vill jag höra mer av.

Robert Dahlström