Världslitteraturens vägar

Begreppet världslitteratur lär ha myntats av Goethe i början av 1800-talet. Därmed åsyftade han om jag förstått saken rätt ett urval av det bästa som skrivits av de största författarna. Oavsett om man gör ett sådant urval medvetet eller låter tiden vaska fram klassikerna blir resultatet en uppsättning universella och odödliga litterära verk, det vill säga en "kanon" (med betoning på a-et): en överenskommen, auktoritativ sammanställning - ungefär som en framröstad tio-i-topp-lista - som fastställer vad litteratur är och vad som är god litteratur och att litteratur är god. Av alla böcker som kommer ut i Sverige är det blott en handfull som är skrivna av författare utanför Europa eller USA." BORDER="0"Av alla böcker som kommer ut i Sverige är det blott en handfull som är skrivna av författare utanför Europa eller USA. Dock finns problem. Inte bara i den meningen att urvalet egentligen är omöjligt att göra (alla måttstockar är godtyckliga) eller att litteraturen inte alltid är "god" (ofta är den omoralisk). Det är också så - och det är det värsta - att sökhorisonten av olika skäl i stort sett begränsar sig till den västerländska litteraturen. Det är inte Goethes fel; han var fascinerad av österländsk poesi och skrev själv ett diktverk inspirerat av "orientaliska" förebilder, West-östlicher Diwan. Men talar man idag om världslitteratur låter det vanligtvis som om det inte fanns böcker värda att läsa bortom Västerlandets gränser. Såvida man inte tvärtom syftar just på litteraturen från tredje världen, ungefär som man när man talar om världsmusik (world music) och menar "etnisk" musik från till exempel Karibien eller Indien som påverkat västerländsk rockmusik och/eller tvärtom. Det finns en viss begreppsförvirring här. På senare år har hur som helst en ny postkolonial litteratur, böcker skrivna på europeiska språk av författare från de gamla kolonierna, tagit allt större plats i bokutgivningen i England (och USA), Frankrike och Portugal. Författare från Asien, Afrika och Latinamerika hör numera till de tongivande och nyskapande. "Bastarditteraturen" - som den kallats av Salman Rushdie - befruktar kulturen i Europa och USA. I Sverige har denna nya våg hittills bara märkts som ett skvalpande i strandkanten. Rushdie och några andra har visserligen översatts, eftersom de blivit världsberömda och därför setts som säkra investeringar av de svenska storförlagen. Men den västerländska dominansen är fortfarande total. Av 550 nya skönlitterära böcker utgivna i Sverige 1999 var bara 29 skrivna av författare utanför Europa eller USA, av dessa 29 var 11 skrivna på icke-europeiska språk. Men småförlag som Tranan kämpar för att göra svenska bokläsare bekanta med exempelvis arabisk, vietnamesisk eller brasiliansk världslitteratur. Och tidskriften Halva Världens Litteratur - som häromåret tack och lov döpte om sig till Karavan - har enträget introducerat författare från fjärran språkområden. Att det finns intresse för dylik läsning är uppenbart: prenumerantskaran ökar hela tiden, och i fjor utsågs Karavan till "Årets kulturtidskrift". För att fira sitt tioårsjubileum arrangerade Karavan (i samarbete med Internationella biblioteket) i slutet av april ett uppmärksammat tvådagarsseminarium om världslitteratur i Stockholm med deltagande av tre författare från tredje världen: Sionil José från Filippinerna, Luisa Valenzuela från Argentina och Njabulo Ndebele från Sydafrika. De vittnade alla om litteraturens gränsöverskridande betydelse men också om risken för övertro på det skrivna ordet. "Svärdet är alltid starkast", underströk Sionil José. "Vi känner till er litteratur men ni känner inte till vår", fastslog den snart 80-årige José. Han berättade om fängslade författare under Marcos-regimen, citerade Gandhis ord om att öppna dörrarna för vindar från alla väderstreck och talade om Cervantes Don Quijote, en bok som skulle haft hedersplatsen på hans litterära topplista om han haft någon. Men att välja ut de viktigaste böckerna är omöjligt, menade han. "Den viktiga litteraturen måste växa ur en nationell grogrund men ha ett universellt perspektiv", framhöll Luisa Valenzuela. Hon talade om litteraturens svårdefinierade, minsta gemensamma nämnare: en tidlös hemlighet, en mänsklig gåta. Hon berättade om unga okända kvinnliga argentinska författare: de om några borde tillhöra världslitteraturen. Ndbele, som satt i juryn som nyligen presenterade listan över de hundra bästa afrikanska böckerna (överst står Chinua Achebes Things Fall Apart), lyfte fram Shakespeare, Dostojevskij, Ramayana och det centralafrikanska Mwindo-eposet som oundgägliga grundstenar i världslitteraturen. Han hade, sa han, alltid Odyséen i fickan. Författaren Tomas Löfström." BORDER="0"Författaren Tomas Löfström. Efter händelserna i New York den 11 september i fjor har den västerländska världsbilden färgats av självtillräcklighet och generaliserande anklagelser - i synnerhet mot islam. Palestinakonflikten har ytterligare försvårat varje tendens till samtal över kulturgränserna. Mer än någonsin behövs en världslitteratur värd namnet: en som utgör en motkraft mot isolering, trångsynthet och fördomar, som öppnar dörrar mellan skilda tankebyggnader och bygger broar över kulturella klyftor. "Stäng inte dialogens dörrar!" uppmanade Karavan-redaktören Birgitta Wallin i sitt första nummer efter attacken mot World Trade Center. "Litteraturens spår är inte spikraka, de virvlar snarare omkring hit och dit. Vägarna är många, långt ifrån bara en enda, och de löper kors och tvärs över världen." Tomas Löfström