Annons
Nyheter

Bäst: Jazzfestens kvinnor

När kulturskribent Bengt Eriksson ser tillbaka på Ystads jazzfestival inser han att den till stor del har varit en Kvinnojazzfestival. De bästa akterna var nästan alla med kvinnliga musiker.
Nyheter • Publicerad 19 augusti 2014
Slagverkare Marylin Mazur, en av de musiker som hamnar på Bengt Erikssons festivaltopplista.
Slagverkare Marylin Mazur, en av de musiker som hamnar på Bengt Erikssons festivaltopplista.Foto: Foto: Anette Sjöstrand

Tänkte du på att gruppen We Float hade tre kvinnliga medlemmar (och en manlig) i går kväll? Och konsertens huvudartist var ju sångerskan Lily Habab. Så sluta tjata på Lundgren om att det är för få kvinnliga artister! Det har blivit mycket bättre.

Ungefär så sa någon till mig högst upp i kantinen på Ystads teater under jazzfestivalens andra dag. Ja, någon och någon. Det var Ulf Mårtensson som sa det (alltså YA-journalisten som i år hade semester och anmält sig som volontär för att ändå få uppleva en del av jazzfestivalen).

Annons

Jag höll med: Det har blivit bättre. Men jag invände ändå: Jo, jag tänker fortsätta tjata! För se, varje år har det blivit några fler kvinnor. Det tog fyra års tjatande innan det blev rätt så bra. Ännu lite mer av tjat, både från mig och andra, och det kan bli mer blandat ändå på framtida jazzfestivaler.

Nej, det finns inte så många kvinnor om man räknar procent bland alla nu levande jazzmusiker i Sverige. Men som Jan Lundgren själv sa i den intervju som Ystads Allehanda gjorde inför årets festival så stiger kvinnoprocenten betydligt om man räknar bland yngre jazzmusiker. Boka då fler unga jazzspelande/sjungande kvinnor till festivalen!

Enligt min åsikt får musikfestivaler – det gäller även jazz – en bra könsblandning om man fokuserar på kvalitet och i kvalitetsaspekten inkluderar personlighet. Årets jazzfestival i Ystad var en kvinnojazzfestival för mig. Både sångerskor och kvinnliga instrumentalister bjöd på de konserter jag uppskattade mest.

Min första höjdpunkt: dubbelflygelkonserten med Birgit Lindberg & Monica Dominique. Flera personliga sångerskor: nämnda argentinskan Lily Dahab och förstås Cristina Branco från Portugal. Danskan Sinne Eeg personliggjorde jazzsångtraditionen och sjöng även egna jazzlåtar. Bra svenska jazzsångerskor: veteranen Josefine Cronholm, som ihop med Marilyn Mazur, en av världens främsta slagverkare, sjöng som ingen annan, och nykomlingarna Fanny Gunnarsson, som spelade sökande piano med We Float och plussade på med dito sång när hon ledde sin egen kvartett, samt Linda Bergström, som sjöng fint både med gruppen Ava och We Float.

Har ni märkt att jazzvokalister börjat scat-sjunga, alltså sjunga ordlöst, på nya, egna sätt? Som med kvinnliga jazzblåsare, för det händer ju något när kvinnor till exempel spelar saxofon. Instrumentet byter kön: jazzsaxofonen är inte längre en förlängd manlighet, ett machoinstrument. Kvinnliga jazzsaxofonister – till exempel tyskan Nicole Johänntgen och svenskan Karolina Almgren på årets jazzfestival – berättar andra musikaliska historier.

För mig som recensent blev det en rätt lugn jazzfestival. Lagom många konserter att recensera, i jämförelse med andra år då jag fått köra som en biltjuv mellan konserterna. Och ändå blir det jäkt och stress, eftersom tidningen vill att en recension ska kunna ligga på nätet så där en halvtimma efter konsertens slut.

Mina känslor är dubbla. Också jag tycker det kan vara kul att strax efter en konsert gå in på nätet och jämföra min upplevelse med någon annans. Men som recensent är jag mer tveksam. Går det att skriva en rättvis recension på en kvart, tjugo minuter? Dessutom så kort format: 700 till 1000 tecken. Det gäller att fånga orden i en hastig flykt och samtidigt komprimera meningarna till en haiku. Resultatet blir så gott man förmår, sällan man är nöjd när det kommer i tidningen.

I år försökte jag sammanfatta hur Lily Dahabs tyske pianist (och även make) Bene Aperdenier hade spelat. Tre, fyra meningar i en längre recension kortades ner till två ynka ord: ”matematiskt smart”. Vad betydde det? Aperdenier och Dahab hade fått recensionen översatt. Dagen efter konserten – när de såg mig i kantinen och begrep att det var jag som skrivit – hamnade vi i en diskussion om vad orden egentligen betydde. Var de positivt – eller negativt – menade?

Här måste jag förklara en sak. Det finns någonting som skiljer Ystads jazzfestival från andra – åtminstone alla större – musikfestivaler. Musiker, festivalarbetare och journalister möts sällan. Vi har varsitt festivalutrymme. Men i Ystad träffas alla dessa kategorier högst upp i teaterbyggnaden, i det extra, annars oanvända cafét, som kallas kantinen.

Där riskerar journalisten att ställas till ansvar för sin publicerade text, av arrangörerna, volontärerna och även artisterna. Man får skärpa sig, skriva vad man verkligen tycker och kan stå för. Det är bra.

INTERNAL INTERNAL
Bengt Eriksson
Så här jobbar Ystads Allehanda med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons