Annons
Kultur

Fagerholm ser spänningen under den lugna ytan

Ingrid Elam förnimmer en mörk berättarröst och stor romankonst i Monika Fagerholms nya bok.
Bokrecension • Publicerad 11 september 2019
Detta är en recension i Ystads Allehanda. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Monika Fagerholms nya roman utspelas i det klassiska Fagerholmland, den trygga medelklassmiljön där allt inte är så idylliskt som det först ser ut.
Monika Fagerholms nya roman utspelas i det klassiska Fagerholmland, den trygga medelklassmiljön där allt inte är så idylliskt som det först ser ut.Foto: Thron Ullberg

Vem dödade bambi?

Roman

Författare: Monika Fagerholm

Förlag: Albert Bonniers

Första meningen: MAN KAN BÖRJA HÄR.

Redan på första sidan uppstår ett slags hemkänsla, men den lovar inte alls trygghet: jag känner igen mig, detta är Fagerholmland. Här finns en villastad, här finns vatten, vassruggar och en spång där stranden är som dyigast. Här bor medelklassen i hus som inte syns från sjön, föräldrar med nästan vuxna barn som iakttar mer än de blir iakttagna. Och här har något hänt som rubbat den sköra jämvikten. Sju år har gått sedan fyra av villastadens nästan vuxna pojkar våldtog en flicka i ett ljudisolerat källarrum i en av villorna.

”Han kommer tillbaka till området för att träffa en kompis som nu vill göra en film om våldtäkten.”

Nu har en av förövarna, Gusten, som till skillnad från de andra bodde ensam med sin mamma i kvarterets enda höghus, hunnit bli tjugosex och framgångsrik bostadsmäklare. Han kommer tillbaka till området för att träffa en kompis som nu vill göra en film om våldtäkten. De sorgfälligt begravda minnena väller fram på det sätt som det bortträngda brukar uppträda hos Fagerholm: i kursiv som bombsplitter genom den annars täta textväven: låttitlar, repliker, klichéer och brottstycken av samtal upprepas om och om igen, som påminnelser om att ingen undkommer det förflutna, eftersom det är närvarande i nuet.

Annons

Gusten har försökt lämna våldtäkten bakom sig, han var den ende av pojkarna som gick till polisen och anmälde sig själv och de andra tre, mot den våldtagna flickans vilja. Han ville ta sitt straff, hon ville glömma. Så förlorade han sina manliga vänner men träffade så småningom Emmy, som han fortsätter älska även sedan hon lämnat honom och han tröstar sig med hennes bästa väninna. Kärleken är sällan ömsesidig hos Fagerholm, A älskar B som älskar C som älskar A. Vänskap, särskilt mellan flickor, är i gengäld hållfast.

Gustens mamma Angela är operasångerska, men ”ingen Callas som sjunger Verdi för de breda massorna”, hon tolkar minimalistiska ”Dissections of the dark” och har knappt råd med en tvåa. Hon var före katastrofen bästa väninna med Anneliese, mamman till den pojke som planerade våldtäkten och drev på de andra. Anneliese har, liksom våldtäktsoffret, vuxit upp på flickhem, för övrigt den enda byggnad i villastaden som syns från sjön.

”Monika Fagerholm har en alldeles egenartad förmåga att avtäcka spänning under lugna ytor och se världen med unga människors förundrade blick.”

Från detta ursprung har hon stigit till rikedom som chef för en nyliberal tankesmedja med en lätt kamouflerad Ayn Rand som ledstjärna, här kallad Gayn Hand. Banalt tycker Gustens mamma, men vänskapen håller för skillnader i inkomst och ideologi, det är först när Gusten, som gått som barn i huset hos Anneliese, gör offentligt det som skulle täckas över och glömmas, som banden brister och vänskapen dör.

Monika Fagerholm har en alldeles egenartad förmåga att avtäcka spänning under lugna ytor och se världen med unga människors förundrade blick. Så har Gusten utan att kunna sätta ord på det tidigt uppfattat att Annelieses make är den som bakom en jovialisk fasad utövar all hotfull makt i det hemmet, och vi tror oss förstå att det i sin tur kan förklara sonens makt över sina kamrater. Pojkarna i romanen är flockdjur, lojala med sin ledare ända in i fördärvet, medan flickors vänskap uthärdar det mesta, till och med när den sviks för en pojkes skull. Sådana är flicklivets villkor.

Fagerholm berättar hyperrealistiskt, vi följer en persons tankar så som de kommer, utan kronologi eller tydlig linje, nu och då skjuts in i varandra och den enes medvetande flyter över i den andras. I denna uppbrutna berättelse syns efterhand ändå ett mönster: ingenting sker av en slump, föräldrarnas erfarenheter och livsval påverkar barnen, knuffar dem omärkligt i en viss riktning. När katastrofen väl inträffar är det ingen som förblir opåverkad av den. Det gäller särskilt unga människor, som hos Fagerholm alltid prövar roller som på en scen, söker forma en identitet vars konturer ännu inte stelnat och därför bevarar sin komplexitet.

Komplext, ja, djävulen bor i detaljerna. Gustens Emmy sjunger hellre än väl, han älskar henne men förmår varken uppskatta eller uppmuntra hennes musikaliska ambitioner och förlorar henne därför till en man hon tror hänförs av hennes sång, fast han bara ser hennes unga hull.

”Ett brottsoffer kan tystas med en lämplig summa medan en operasångerska bäst tystas genom indragna offentliga medel.”

Det finns i Fagerholms skildringar av kärlekens irrvägar alltid en djupt humoristisk syn på tillkortakommanden, men det går inte heller att komma ifrån den stora världens, samhällets och politikens, inverkan på den lilla privata världen. Den tankesmedja Anneliese alldeles före katastrofen blir chef för prånglar ut en världsbild där allt går att köpa för pengar men där inga pengar bör satsas på immateriella världen som konst och kultur. Ett brottsoffer kan tystas med en lämplig summa medan en operasångerska bäst tystas genom indragna offentliga medel. Det slags samhälle, visar romanen, korrumperar mänskliga relationer, förvandlar känslor till konsumtion och samlevnad till ekonomiska transaktioner.

Den berättarröst som hörs bakom alla de andra rösterna i Monika Fagerholms romaner är denna gång mörkare, sorgsnare, och fylld av vrede över tillståndet i världen. Ändå känner jag mig märkligt upplyft. Det är stor berättarkonst.

Fakta

Monika Fagerholm

Monika Fagerholm är en finlandssvensk författare, född 1961 i Helsingfors. Hon romandebuterade 1994 med ”Underbara kvinnor vid vatten” och fick Augustpriset för ”Den amerikanska flickan” 2005. ”Vem dödade bambi” är hennes sjätte roman.

Ingrid ElamSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons