Filmrecension: Bautakul men lite ihåligt med Asterix
"Astérix: Den magiska drycken" följer upp den lyckade gentrifieringssatiren "Gudarnas hemvist" från 2014, då det för första gången gick att uppleva ett Astérixäventyr i datoranimerad form.
Filmen börjar med att den åldrande druiden Miraculix inser att han behöver hitta en efterträdare. Detta för att säkra uppgiften att koka ihop den magiska dryck som gör det möjligt för invånarna i den tappra lilla galliska byn att slå tillbaka mot romarna, som ständigt vill invadera dem.
Animationen är detaljrik och fin med ett härligt solljus som lyser upp figurerna i nästan varenda scen.
Det här är dock det första Asterix-äventyret som inte baseras på ett av René Goscinny och Albert Uderzos album, vilket märks.
Visserligen svingas både fiskar och stereotyper med samma lätthet och skruv som i originalen. Men något mer än underhållning för stunden bjuds det inte på. Jakten på en ny druid är vad som gäller, varken mer eller mindre, vilket förutsätter att publiken kan sin Asterix för att förstå hela kontexten. I stället peppras det på med populärkulturella vitsigheter. Att den gamla 1980-talsplågan "You spin me round" förekommer så flitigt i denna galliska saga känns symptomatiskt: det är kul men lite riktningslöst.
