Filmrecension: En förlorares upprättelse
I juli 1996 dödas två personer och över hundra skadas när en bomb full med spikar briserar mitt i festligheterna under OS i Atlanta.
Det hade blivit ännu värre om det inte vore för säkerhetsvakten Richard Jewell. Av en slump hittar han bombväskan, slår larm och hinner hjälpa till med att evakuera delar av folkmassan innan smällen kommer.
Jewell blir hjälte över en natt och tv-kanalerna köar för att intervjua den lunsige 33-åringen som bor hemma hos sin morsa. Men snart är han plötsligt huvudmisstänkt i FBI:s utredning. Och när namnet läcker ut i pressen hängs den oskyldige Jewell ut och får sitt liv förstört av samma medier som nyss hyllat honom som hjälte.
Av de här verkliga händelserna har regissören Clint Eastwood gjort en utmärkt film. Och hur skulle han misslyckas med det? Det handlar om den lilla människan, en helt vanlig loser, som plötsligt hamnar i en extrem situation och tvingas kämpa mot en maktfullkomlig överhet. En mer amerikansk och filmvänlig historia får man leta efter.
Och man får nog leta efter en bättre huvudrollsinnehavare. Paul Walter Hauser är fantastisk som Jewell. Hjärtat ömmar för den snälle antihjälten, som också tillåts vara fyrkantig, tjatig och lite dumdryg.
Till det kommer ett gäng starka biroller. Oscarsnominerade Kathy Bates briljerar som Richards stackars gamla mamma Bobi medan Sam Rockwell kör gasen i botten som hans grälsjuke men godhjärtade advokat.
Allt balanserar på rätt sida melodram. Som en av de mer lyckade John Grisham-filmerna från 90-talet.
Okej, några saker är tveksamma. I filmen får lokaltidningsreportern Kathy Scruggs loss informationen i utbyte mot att ligga med den svinaktige FBI-agent (Jon Hamm) som leder utredningen. Men den detaljen verkar Eastwood och manusförfattaren Billy Ray ha tagit ut luften, vilket också har mötts av protester från den numera döda Scruggs gamla kollegor i den verkliga världen. Scruggs får också en ganska platt och sexistisk gestaltning som bitchig murvelkvinna, vilket känns lite onödigt. Filmen är tydlig nog ändå.
