Filmrecension: Hellboy

"Hellboy" grundar sig på seriefiguren med samma namn från 1993, och är en del av den superhjälteboom som äger rum på biograferna just nu. Men till skillnad från andra machomän med omänskliga krafter, bred käke och pumpade muskler är Hellboy ett monster – som efter en liten dos av mänsklig kärlek vill göra gott i stället för att rasera.

Sin kamp för han på Byrån för paranormal forskning och försvar som bekämpar mänsklighetens fiender. Tack vare sina speciella krafter har han fått en roll som verkar vara det paranormala försvarets motsvarighet till kulturvärldens geniförklarade män. Han bryter mot order, förstör för andra och skulle, om det hade varit ett vanligt kontor, dra ner arbetsmiljöundersökningarna till botten.

Men trots hans toppuppdrag är det inte alla som litar på Hellboy. Det beror inte på hans aggressiva framträdande eller elaka kommentarer, utan snarare på hur han ser ut – en rödfärgad best med horn i pannan. Ett får i ulvakläder? Inte ens Hellboy själv litar på att han har kontroll över vad som pågår inom honom, han ser ju själv ut som djävulen.

I filmen, en reboot på Hellboy-universumet, åker hjälten i väg för att slåss med en trio jättar på den brittiska landsbygden. Han möter snart den återuppståndna blodhäxan Nimue och kampen mellan det goda och det onda intensifieras.

Action- och fajtingscener är det ingen brist på. Kroppar slits av på mitten, det tjocka blodet sprutar och inälvorna flyger på ett sätt som hade varit totalt omotiverat, om det inte hade fått tuffingarna att se ännu tuffare ut.

I hela den här sörjan börjar Hellboy fundera på vad som egentligen är rätt och fel, vem som är god och ond. Men längre än så hinner han inte komma innan filmen slutar och flera andra trådar i handlingen huggs av på mitten.

Filmens sista sekunder öppnar för en uppföljare, där rollfiguren får fler chanser att utveckla sina filosofiska tankar. Frågan är bara vad publiken vill ha – en djupdykning i livets stora frågor eller underhållningsvåld?