Annons

Filmrecension: Stiligt och krasst med Austen

Romantik, kvickheter och knasiga hattar – den senaste Jane Austen-filmatiseringen av "Emma" är en välfylld filmisk liten njutning som dock suger på karamellen aningen för länge.
Filmrecension • Publicerad 12 februari 2020
Nya stjärnskottet Anya Taylor-Joy är perfekt i rollen som den kyliga men innerst inne godhjärtade Emma. Pressbild.
Nya stjärnskottet Anya Taylor-Joy är perfekt i rollen som den kyliga men innerst inne godhjärtade Emma. Pressbild.Foto: UIP
Emma (Anya Taylor-Joy) och Mr Knightley (Johnny Flynn) gnabbas som sig bör i en Jane Austen-filmatisering. Pressbild.
Emma (Anya Taylor-Joy) och Mr Knightley (Johnny Flynn) gnabbas som sig bör i en Jane Austen-filmatisering. Pressbild.Foto: UIP

Hör upp alla med "Downton Abbey"-abstinens! Här kommer ju själva urmodern – Jane Austen – till så många berättelser om klass, kärlek och mycket brittiska kommunikationsproblem till undsättning.

Hennes "Emma" är en klassiker i den kluriga genren romantisk satir. Den görs om i filmform då och då och den här gången är det en visuell filmfest som bjuds. Foto, kostym, scenografi och gods- och gårdar-frosseriet ligger på en mycket stilig nivå.

Annons

Skådespeleriet är också lustfyllt, ned i minsta biroll. Bill Nighy som Emmas knarrige far, livrädd för drag och att gifta bort medlemmar ur sitt hushåll är en fröjd att se. Man kan också glädjas åt poeten och musikern Johnny Flynn, som i rollen som den åh-så-retlige Mr Knightley bjuder på manlig nakenhet och lyckas kanalisera sin inre Mr Darcy på ett sätt som bara Colin Firth brukar lyckas med.

Emma spelas av det nya stjärnskottet Anya Taylor-Joy, som är perfekt i rollen som den kyliga men innerst inne godhjärtade prinsessan av den godmodiga byn Highbury. Emma är både klipsk och vacker och har lyckligtvis inget som helst behov av att gifta sig. Till skillnad från mindre lyckligt lottade medsystrar har hon både pengar och makt och kan därför roa sig med att leka Gud och gifta bort andra som kan behöva bättra på ekonomi och status.

Borde till exempel inte hennes nya fattiga skyddsling Harriet passa bra ihop med den unge, tjusige prästen?

Tonen är vitsig och glättig. Men precis när tossiga hattar och galanta baler hotar att ta över helt drämmer den långfilmsdebuterande regissören Autumn de Wilde till och punkterar allt fluff med äkta känslor; desperation, sorg, ensamhet och skam är också viktiga byggstenar i Jane Austens värld. Romantiken är fernissan men i grunden är hennes berättelser krassa uppvisningar av kvinnors villkor i olika samhällsklasser.

Över två timmar av förstulna blickar, mer eller mindre knasiga komplikationer och korkskruvar som vippar över halvfulla tekoppar, är dock minst 30 minuter för långt. Whit Stillman bevisade redan 2016 med sin "Love & friendship" att en och en halv timme är den perfekta längden för underhållande Austen-hyllningar.

Miranda Sigander/TT
Så här jobbar Ystads Allehanda med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons