Filmrecension: Tarantino fångar Hollywoods mörka förgänglighet

Det är alltid svårt att bedöma en ny film från Quentin Tarantino. Hans lägstanivå är så överlägsen samtida regissörer att det är orättvist att mäta honom mot någon annan än sig själv. Tack och lov är "Once upon a time in Hollywood" ett nytt mästerverk efter den onödigt pratiga "The hateful eight".

"Once upon a time..." är ett vykort från 1969 där drömfabrikens tidstypiska platser, prylar, mode och musik har kurerats med en savantmässig exakthet och fångats med ett varmt foto. Samtidigt vibrerar upptakten till Charles Manson-"familjens" groteska mord på skådespelaren Sharon Tate från samma sommar i bakgrunden.

Hippieerans motkultur som peakade med "Easy Rider", var på väg att perverteras och Hollywood på väg att ersätta sin (äkta och inbillade) oskuld med uppgivenhet efter Vietnamkriget.

Tarantino nämner inte politik, men ger den osäkra tidsandan ett ansikte med Leonardo DiCaprio i rollen som skådespelaren Rick Dalton. Rick har gått från tv-hjälte i "Bounty law" till skurk i den generiska västernserien "Lancer". Händerna har blivit darriga och rökhostan tilltar. Hans kamp fångas i en scen efter att han glömt sina repliker bakfull efter åtta whisky sour. Rick får ett peptalk av sin åttaåriga motspelare Trudi Fraser (underbarnet Julia Butters) och gör sitt livs prestation som ett kidnappande råskinn med långt hippiehår.

Det är både vackert och tragiskt, som när en boxare reser sig på nio och vinner på knockout men blir dement något år senare.

Alkoholisten Rick hade aldrig kommit till jobbet utan stuntmannen Cliff Booth (Brad Pitt). Han bor ensam med sin pitbull, skjutsar Rick och masserar hans ego. Cliff har dock svårt att få jobb då det antyds att han mördat sin fru. En referens till skådespelaren Natalie Woods mystiska död och ett av flera ögonblick där Tarantino löder samman fiktion och fakta. Cliff utmanar också Bruce Lee på en komisk sparringmatch på inspelningen av "The green hornet" och samma drömlogik låter Rick bo granne med regissören Roman Polanski och skådespelaren Sharon Tate (Margot Robbie). I en mysig sidohistoria går Tate på bio och ser sig själv (den riktiga Sharon Tate) i komedin "Ett järn i elden" (1968), till biografpersonalens förtjusning.

Tarantino använder sitt allt mer slipade hantverk, med historierevisionism, film- och tv-referenser, för att utkräva blodig hämnd på den "gyllene erans" hyckleri. Men visar också varför vi fortfarande inte kan låta bli att älska Hollywoods myter, hur förljugna de än är.