Filmrecension: Trollvinter i Mumindalen
Dockor i filttyg, bulliga svampar och snöflingor som ser ut som sådana där pappersdekorationer som förskolebarn klipper i oregelbundna mönster. Muminfilmen talar direkt till oss som är uppväxta med dockfilm och stop-motion-teknik och max en timmes barnprogram om dagen. Allt går lite långsammare i Mumindalen och saker upprepas ofta minst tre gånger för säkerhets skull.
"Trollvinter i Mumindalen" är som en övning i färgglad mindfulness, som kan passa fint även för de allra yngsta om de orkar med hela speltiden.
Historien baseras naturligtvis på Tove Janssons klassiska figurer men har nytt manus och är en finsk-polsk samproduktion, med Stellan Skarsgård som exekutiv producent. Kanske hittar Jansson-purister detaljer att invända mot men för oss andra blir det ett mysigt julstök med Muminfamiljen, som upplever vintern för första gången.
Egentligen ska ju mumintroll gå i ide när hösten drar ihop sig. Mumin och hans familj förbereder sig som vanligt och plockar svamp, syltar och saftar och proppar sig fulla med granbarr så att de ska kunna sova gott ända fram till våren, så som de alltid har gjort.
Men den här gången blir det annorlunda. Både Mumin och Lilla My vaknar och upptäcker att det här med vinter inte är så dumt ändå. Dessutom berättar den nästan irriterande hurtige Hemulen om något fantastiskt som kallas för julen som ska komma. Bäst att väcka hela familjen så att de kan förbereda sig ordentligt tänker Mumin.
De svenska rösterna tillhör toppskådisar som Bill Skarsgård, Alicia Vikander och Stellan Skarsgård, vilket förgyller Mumin, Lilla My och Muminpappans rollfigurer. Och Maria Sid och Stina Ekblad bidrar med stämningsskapande mjuk finlandssvenska, som sig bör.
Det blir ett fint litet äventyr, fullt av roliga återseenden och en sensmoral som passar perfekt så här års.
