Gängkriminalitet möter intimitet i ny pjäs

I över tio års tid har Ulf Stenberg och barndomsvännen och kollegan Emil Rosén Adsten djupdykt i olika typer av utanförskap, och gestaltat temat på scen via Teater Fryshuset i Stockholm.

I "Klipp han", som spelades för utsålda hus på bland annat Dramaten 2017/18, gavs en inblick rakt in i dödsskjutningarna som drabbar unga i landets utsatta områden. I uppföljaren "Bye bye bror" skildras hur svårt det är att lämna den kriminella banan bakom sig.

I det här fallet handlar det om två män, spelade av Alexander Abdallah och Robin Stegmar, som spelar verkliga personer som intervjuats under lång tid.

– Det här är inget som uppstår när man är 21 år gammal. Att man levt ett helt normalt liv, skött sig, haft ordnade förhållanden hemma, fått betyg i skolan, gått ut gymnasiet, och så går man och köper en pistol och skjuter någon i skallen. Det funkar inte så, säger regissören Ulf Stenberg.

– Det här handlar om barn som redan i 6–8 års ålder vallats in i den kriminella livsstilen och som sedan inte vet hur man tar sig ur. Det kanske inte är det vi berättar i den här pjäsen, men det är absolut en politisk pjäs.

Ämnet och metoden är inte alltid helt lätt att ta sig an och gestalta på scen. Ett ömsesidigt förtroende måste byggas upp, påpekar han.

– Det går inte att kliva in i de här miljöerna och tänka att personerna vill snacka. Ibland går det inte som man tänkt sig, men det är en del av ekvationen.

Han beskriver "Bye bye bror" som en relativt rak berättelse, med inslag av koreografi som utmanar den manliga identiteten. Hur ser männen på sin egen manlighet? Vad får dem att känna som de gör, och varför?

– Vi har alltid fascinerats av manlig fysisk närhet, och varför många män är så rädda för det, så där har vi tagit ut svängarna ganska mycket. Karaktärerna får vara väldigt intima med varandra. Den röda tråden i allt vi gör är att det är i en manlighetskontext. Hur karaktärerna ser på sin egen manliga identitet och vad i livet som har format dem till de män de är. För det här är i princip uteslutande ett manligt problem, den här typen av kriminalitet och skjutningar.

"Bye bye bror", som spelas på Riksteatern med start i Umeå den 15 januari (samt gästspelar på Dramaten i vår) ska inte ses som ett socialt experiment, poängterar Ulf Stenberg. Att använda sig av personer med kriminell bakgrund även på scenen har inte varit aktuellt. En hög konstnärlig verkshöjd är ett måste för att pjäsen ska tas på allvar och nå ut brett, menar han.

– Annars är det lätt att det avfärdas som ett socialt projekt där man tycker att det är kul att värstingar får spela lite teater, utan att det blir taget på allvar. Där är vi inte. Vi är en professionell teater, trots allt.

TT: Vad hoppas ni att publiken tar med sig från "Bye bye bror"?

– Det kommer nog att vara väldigt olika, men vi hoppas att vi väcker frågan, kanske framförallt hos den manliga publiken, om hur de ser på sig själva i en manlighetskontext. Vem vill jag vara och vilket arv vill jag föra vidare?