Många har romarrikets unika vägnät att tacka
När det romerska vägbyggandet tog fart för 2 000 år sedan var det för att imperiets styrkor snabbare och smidigare skulle ta sig till erövrade områden i Europa. Men de vidsträckta vägnäten har gjort ett mer bestående avtryck än så.
De flesta vägarna är borta, men vid många av dåtidens knutpunkter ligger i dag välmående städer, säger Ola Olsson, professor i nationalekonomi på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet och en av författarna bakom studien.
– Det var först en fråga om att transportera trupper snabbt. När det väl var gjort blev det ganska snart också kommersiella vägar där handeln spreds, och i samband med det började städerna växa, säger Ola Olsson.
Tydligt i Frankrike
I studien, som publicerats i tidskriften Journal of Comparative Economics, har Ola Olsson och hans forskarkollegor använt kartor över romarnas storslagna vägnät – som vid imperiets topp var över 80 000 kilometer långt med drygt 370 länkar.
Ovanpå har de sedan lagt satellitbilder på dagens områden under nattetid, och med hjälp av ett rutnät jämfört dåtidens vägbyggen med dagens infrastruktur och befolkningstäthet.
Den artificiella belysningen används som ett mått på ekonomisk aktivitet, och resultatet blev slående. De gamla romerska vägarna tycks ha banat väg för ett välstånd som syns än i dag.
– I huvudsak verkade romarna vilja undvika existerande samhällen och städer för att bygga egna. Vid vägarnas knutpunkter uppstod sedan romerska städer, säger Ola Olsson.
Romarnas planering visar helt enkelt att det omfattande vägnätet inte bara drogs från ett redan stort samhälle till ett annat. Extra tydligt är det i delar av Frankrike – dåtidens Gallien – som erövrades av Julius Caesar.
Trots att vägbyggandet inte alltid tycks ha föregåtts av någon djupare utredning, binder dagens vägar ihop städerna på samma ställen.
Och där det för 2 000 år sedan skapades en vägkorsning lyser det artificiella ljuset i dag starkare än på andra håll.
– Inte minst i södra Frankrike där Lyon blir en stor knutpunkt, där låg det tidigare inte någon viktig stad, säger Ola Olsson.
Vägar kvar än i dag
Det avancerade romerska vägnätet inkluderade allt från mindre grusvägar till breda militära "motorvägar", med sex lager av grus, murbruk och stenar i olika storlekar.
Året var 312 före Kristus när censorn Appius Claudius Caesus beslutade om att en bygga en väg söderut från Rom till det pågående kriget i Kampanien. Via Appia, som vägen kom att heta, ledde inte bara de romerska trupperna till seger i kriget utan blev också stilbildande för de tusentals kilometer väg som imperiet skulle bygga i hundratals år framöver.
De romerska ingenjörerna satte en ära i att bygga vägar som skulle stå pall för hög belastning, utan att behöva underhållas. Via Appia, liksom många andra av de antika vägarna, var så skickligt anlagda att de finns kvar än i dag.
Men är det just vägnätet som har lett till framtida välstånd på många platser, eller finns andra orsaker bakom sambandet? Enligt Ola Olsson blir vägarnas betydelse mer tydlig efter romarrikets fall. Med tiden försvann då många vägar, men i det kaos som följde blev det nya stadsmönstret ändå bestående.
Kameler sämre för handeln
Forskarna sökte även svar genom att blicka österut, i de delar av romarriket som i dag är Nordafrika och Mellanöstern. Där övergavs med tiden vägarna och ersattes aldrig med nya byggen.
I länder som var tidiga med civilisationen, som Irak, Iran och Turkiet, har den ekonomiska utvecklingen sedan dess inte varit lika bestående.
– I öst ersatte kamelkaravaner de hästdragna transporterna. Där försvann vägarna och användes inte medan man i de västra delarna fortsatte använda vägarna som var viktiga, även om de blev mer slitna. Men längs lederna fortsatte handeln att ske, säger Ola Olsson.
Han tror att romarnas investeringar i infrastruktur lämnat fler bestående spår efter sig än så, som var de tidiga universiteten tenderade att byggas.
– Vi hade gärna undersökt vidare vad vägarna betydde för spridningen av kristendomen, säger Ola Olsson.
För romarna och imperiet blev vägarna till slut ett tveeggad svärd, när invaderande barbarer använde sig av lederna och gick till anfall. Enligt Ola Olsson är studien om de storslagna vägnäten bara ytterligare ett exempel på hur dagens välstånd på många håll kan ha sina förklaringar väldigt långt bakåt i historien.
– Ibland bygger det på naturliga fördelar, som att en flodmynning är en lämplig plats för en stad. Men i det här fallet är det ett snabbt konstruerat vägnät utan någon jättedjup bedömning, och platser som inte nödvändigtvis är det mest optimala att ha en stad på, som blir ryggraden, säger Ola Olsson.
Rättad: I en tidigare version förekom en felaktig siffra gällande antal år.
Fakta: Romarikets vägar
Totalt ingick över 400 000 kilometer väg i det romerska vägnätet, varav över 80 000 kilometer var stenlagda.
Cirka 372 vägar var sammankopplade i kejsardömets 113 provinser. Från Rom gick 29 stora militära landsvägar ut från staden.
Via Appia, som går från Rom till hamnstaden Brindisi i sydöstra Italien, är säkerligen världens mest trafikerade landsväg genom tiderna, använd från 312 f Kr till nu.
De stora vägarna grävdes först ut och fylldes sedan med sex lager av sten, grus och murbruk. Vägens mitt låg aningen högre än sidorna, för att regnvattnet skulle rinna ut i diken längs vägen.
För att undvika översvämningar lades också själva vägen lite högre än det omgivande landskapet. Det gjorde den även enklare att försvara i händelse av ett angrepp.
Om det inte fanns någon bra sten i trakten nöjde sig romarna med ett lager grus som vägbeläggning. Gruset pressades ihop hårt genom att släpa tunga stenar över det.
Källa: Världens Historia, NE
