Ranstorp och Sabuni hade tyvärr rätt

”Skrämmande”, sa dåvarande integrationsminister Nyamko Sabuni (L) på presskonferensen, apropå rapportens slutsatser om att ultraradikala islamistiska extremister trakasserade kvinnor, tvingade nyanlända till underkastelse, kontrollerade invånarnas åsikter och predikade hat mot Sverige och demokratin, samt att den islamiska radikaliseringen låg på en farlig nivå.

Detta borde ha fått fler att säga ”skrämmande” och satt igång en våg av handling. Men så blev det inte.

I stället började kritiken komma. I sitt sommarprat berättade Ranstorp om hur journalisternas fokus inte lades på det allvarliga i radikaliseringen och att oskyldiga människor levde i ofrihet och fara, utan på att finna metodfel i rapporten.

”Media skickade ut journalister till Rosengård för att leta efter radikala extremister och åsiktskontrollanter. När det inte gick att hitta togs det som bevis för att det vi sa var lögn”.

”Rappakalja! En vetenskaplig skandal!”, menade Leif Stenberg på Centrum för Mellanösternstudier. ”Skandalrapport”, sa Mattias Gardell, professor i jämförande religionskunskap, som invände mot att den byggde i huvudsak på hörsägen.

Och visst, forskarna hade ”bara” talat med 30 experter, men dessa var utvalda av Malmö stad då de hade jobbat i området i åratal. De kom från polisen, säkerhetspolisen, socialtjänsten och skolan, forskningen och andra som arbetade med utsatta ungdomar. Det var en kunskapsöversikt kring en fråga som behövde belysas i syfte att skapa trygghet. Men kritikerna hakade upp sig på detaljer.

Dåvarande generaldirektör för Säkerhetspolisen Anders Danielsson sa i Ekots lördagsintervju att ”man har gått för långt i generaliseringarna; min uppfattning är att man har överdrivit situationen”. Detta fick Jan Guillou att ”hoppa till i soffan av glädje” eftersom det skulle stoppa Sabuni från att ”skörda poäng”.

Ja, det som tycktes reta upp många var inte forskningsmetoden utan att resultatet. De arga såg rapportens slutsatser som en förolämpning mot vissa grupper – underförstått byggda på islamofobi och rasism.

”Det finns problem i Rosengård såväl som på andra platser i Sverige”, menade riksdagsledamoten Kalle Larsson (V). ”Men Sabuni skuldbelägger alla invandrare genom kraftiga överdrifter och misstänkliggöranden av hela befolkningen i Rosengård. Det är rent förtal”. Rapporten var osaklig och ett försök till att svartmåla svenska förorter, skrev han på Vänsterpartiets hemsida, och menade att Sabuni blåste upp och kraftigt överdrev hotbilder från våldsförhärligande muslimer för att piska upp stämningen.

Professor i socialt arbete Masoud Kamali anklagade regeringen för att demonisera muslimer.

Jan Guillou skrev att Ranstorp självklart skulle ”leverera ett svar som kunde ha skrivits av Sverigedemokraterna”s.

De hårda orden bet och efter några år fråntogs Sabuni ansvaret för integrationsfrågorna, vilket ledde till att hon lämnade regeringen 2013. ”Rädslan för ett växande SD fick partiledarna att välja fel väg när det gäller integrationspolitiken” konstaterade hon krasst i Expressen flera år senare.

Men tiden gick och Sverige håller på att vakna, om än motvilligt.

I april 2016 kom plötsligt en rapport från den tidigare så högljutt kritiske Leif Stenberg, som slog fast att rekryteringen till salafistiska jihadistiska organisationer ofta ägde rum i källarmoskéer (Sydsvenskan. Det fick Ranstorp att svara: ”Jag ber att få gratulera till denna nyvunna insikt som vi på Försvarshögskolan redan för sju år sedan kom fram till”.

I år sa Sabuni i en intervju i Expressen att ”Hade man agerat då hade det förmodligen räckt med sociala åtgärder. Nu är det för sent och nu får vi i stället hantera IS-återvändare”.

Hennes efterträdare Erik Ullenhag (L) medgav dagen efter att: ”Det var ett nervöst debattklimat, och jag vet att den fick en hel del kritik den där rapporten. Den skulle ha tagits på större allvar”.

I sitt sommarprat konstaterade Ranstorp att: ”Sveriges nuvarande handlingsplan mot våldsbejakande extremism är nästan en kopia av de rekommendationer vi la fram”.

Ja, nog fick Ranstorp och Dos Santos upprättelse till slut, och det gläder mig att hans sommarprat är det hittills mest lyssnade, för det är dags att vi lyssnar – till rätt personer.

”Jag ville bara göra skillnad, det kändes ensamt att försöka lyfta upp våldsbejakande extremism på den politiska dagordning när motreaktionerna blev så våldsamma. Och så blev jag blev orolig - om ingen ville lyssna eller göra någonting skulle radikaliseringen få fortsätta och bli värre. Nu tio år senare har de flesta av våra farhågor bekräftats. Men vi förlorade värdefull tid.”

Låt oss inte förlora ytterligare tio år. Inte ens tio dagar. Inte ens en minut.