Skivrecensioner vecka 15

Kategori: Pop/punk

TIGERBUKTEN

"Gåvor"

(Gaphals)

Betyg: * * * * *

Bästa låt: Kvalifikationer

När en av Tigerbuktens medlemmar gick bort lade bandet ned och tystnade, eftersom tragedin blev för övermäktig. Att spela i ett band kändes för futtigt, men några år senare kom Tigerbukten tillbaka och upptäckte att musiken kunde vara ett sätt att avhjälpa sorgen.

Och om kreativitet föds ur sorg är Tigerbukten ett praktexempel på det. "Gåvor", inspelad med hjälp av Kristian Anttila, är en fulländad punkpop-uppvisning med ena foten mitt i livet och den andra i punkens aldrig sinande energi.

Skivan ekar ibland av Mattias Alkberg (i "Ett stort liv" och "Tiden är lös" i synnerhet), ibland av Parken, ibland av en svag doft av Lustans Lakejer ("Under pressen"). Men framförallt doftar det Tigerbukten och det är en snabb, rapp, tydlig, effektfull, kul och samtidigt engagerande parfym.

Sara Haldert/TT

sara.haldert@tt.se

Kategori: Pop

JENNY WILSON

"Trauma"

(Goldmedal Recordings/Border)

Betyg: * * * *

Bästa låt: "Vem är rädd för vem"

Kan man göra en skiva om en självupplevd våldtäkt? Absolut.

Men två album på samma tema – är inte det "för mycket"? Svaret på frågan är ett kraftfullt och smärtsamt nej, otroligt effektivt illustrerat av Jenny Wilsons nya album "Trauma".

Skivan skrevs och spelades in parallellt med 2018 års kritikerrosade och Grammisbelönade "Exorcism". Här sjunger Jenny Wilson för första gången på svenska – för att ännu ärligare kunna förmedla känslorna kring övergreppet. Musiken har också bytt skepnad, från hård, dansant electronica till ett mer symfoniskt och filmiskt ödesmättat sound.

Samarbetet med dirigenten Hans Ek och Norrköpings symfoniorkester är ett genialt grepp. "Trauma" är tydligt inspirerad av filmmusik av bland andra Bernard Herrmann ("Psycho", "Citizen Kane") och Zbigniew Preisner som skrev musiken till Krzysztof Kieslowkis filmer. Stämningsläget pendlar, från ödslig utsatthet till ett slags tidlös hämndaria.

Det är ett drama där Jenny Wilson tar makten över berättelsen och reducerar förövaren till en patetisk bifigur. "Vem är rädd för vem?" sjunger hon på albumets bästa låt. Det är en fråga som dröjer sig kvar långt efter att musiken tystnat.

Sara Ullberg/TT

sara.ullberg@tt.se

Genre: Psykedelisk pop

LSD

“LSD”

(Sony Music)

Betyg: * * *

Bästa låt: “Genius (Lil Wayne remix)”

Den psykedeliska supergruppen LSD med Labrinth, Sia och musikproducenten Diplo släpper sitt debutalbum. Formationen föddes när de Labrinth och Sia skulle skriva en låt ihop och det uppstod musikkemi. Men vad vore LSD utan den sista bokstaven? Musikproducenten Diplo hoppade snabbt på projektet och vips så blev ett tillfälligt samarbete till en debutplatta.

Funkar det? Det rör sig förstås om kompetenta musiker och mixen av låtar är intressant, från glada vibes i “Audio” till känslosamma låtar som “It’s time” med sköra röster. Näst bäst på plattan är låten “Genius”, snäppet bättre är Lil Waynes remix på samma spår. Där fullkomligt exploderar musiken som en stark kontrast till vissa andra spår som känns svalare och lätt faller i glömska.

Sofia Sundström/TT

sofia.sundstrom@tt.se

Kategori: Folktronica

BIBIO

"Ribbons"

(Warp/Border)

Betyg: * * * *

Bästa låt: "It's your bones"

Under namnet Bibio rör sig Stephen Wilkinson mellan musikaliska uttryck. Förra albumet "Phantom brickworks" var en lågmäld uppvisning i Brian Eno-aktig ambient, där Wilkinson varsamt pusslade ihop kollage av brusande klanger med ekon av ljud som enbart verkar existera i ögonblicket innan sömn övergår till vakenhet.

Tidigare har han även doppat tårna i bland annat lättsmält sängkammarfunk på "A mineral love" och mer renodlade elektroniska exerciser som "Mind bokeh". Det är med andra ord inte självklart hur ett nytt album kommer att låta.

"Ribbons", då, är en barfotavandring över en fuktig äng någonstans i West Midlands. Wilkinson hämtar vatten ur samma brunn som brittiska folkpsykedeliska föregångare som Pentangle, Vashti Bunyan och John Martyn, men hamnar också närmare sina skivbolagskollegor Boards of Canada än någonsin tack vare att han inte heller räds att dra fram sina elektroniska leksaker. Och likt Boards of Canadas flagnande super 8-filmsoundtrack är "Ribbons" stöpt i en retrofuturistisk nostalgi. Som om trollkarlen Merlin färdats genom tiden och stött på James Blake i passkontrollen.

Patrick Stanelius/TT

patrick.stanelius@tt.se

Genre: Americana

SUN KIL MOON

”I also want to die in New Orleans”

(Caldo Verde/Border)

Bästa låt: ”Bay of Kotor”

Betyg: * *

På ”Benji” från 2014 skapade Mark Kozelek ett mästerverk av något som lät som hans ofiltrerade inre monolog. Som om han liksom råkade sjunga något drabbande vackert och vemodigt om hur det är att vara människa bara genom att berätta om vad han råkade tänka på för stunden.

Sedan dess har malt på i samma stil – men monologen blir tyvärr gnetigare för varje skiva.

En natt drömde Mark om kattungar. En annan dag såg han en fruktansvärd historia om några döda barn på tv-nyheterna. Han gillar inte politiker. Han funderar på att sluta äta kossor, men samtidigt är det ju så gott med biff. Han var rädd för att den där unkna lukten kring huset var en gasläcka, men den visade sig komma från en skunk.

Visst är vackert och vemodigt här också, men samtidigt får man känslan av att prata i telefon med en gammal kompis som man tycker mycket om, men som har blivit ganska långrandig med åren.

Okej, Mark, jättekul att du ringde hörru, men nu måste jag lägg... jaha… jaså... ojdå… okej… hmm.

Björn Berglund/TT

bjorn.berglund@tt.se