Tidningen tvingades att vara försiktig

Den 1 september 1939 kom beskedet på Ystads Allehandas teleprinter: "Tyska trupper har överskridit den polska gränsen". Wilhelm Sjöberg som senare skulle bli politisk redaktör var vid den här tiden allmänreporter på Ystads Allehanda. I dag har han hunnit fylla 94 år, men än minns han känslan när nyheten om kriget kom.

– Det var fruktansvärt. Vi visste ju hur nära kriget var och hade fått ideliga rapporter om händelseutvecklingen. Men detta var ändå starten. Vi förstod att det skulle bli fasansfullt. Och det blev ju också så fruktansvärt som man anade, säger han.

Han är inbjuden till redaktionen i Ystad för att i en intervju dela med sig av minnen från andra världskriget. Det är länge sedan han besökte huset som i 50 år var hans arbetsplats. Han ser sig om i det nybyggda kontorslandskapet och funderar ett ögonblick hur det såg ut förr. Men han släpper snabbt tanken och börjar bläddra i de sextio år gamla tidningar som plockats fram ur arkivet.

Inträngd bland de ordinarie tidningarna från 1939 sitter Extrabladet som gavs ut på den första krigsdagen. Texterna är hämtade från olika nyhetsbyråer som citerar Adolf Hitlers förklaring till varför han inte kan se någon annan möjlighet än krig mot Polen.

– Vi tyckte att det var viktigt att få ut budskapet så fort som möjligt. Så vi engagerade springpojkar som delade ut tidningen på stan, säger Wilhelm Sjöberg.

"Så öppnar sig ett nytt krigs alla fasor med lidanden och umbäranden i ännu oanad omfattning. Man trodde i det längsta att senaste krigets fasor skulle lärt mänskligheten att åtminstone i två generationer försöka hålla tillsammans utan att tillgripa ny blodsutgjutelse"

YA 2 september 1939

Stycket är hämtat från den utrikesspalt som hade införts på tidningens förstasida några dagar tidigare. Chefredaktör Melker Westin och redaktör Sjöberg kände att suget efter nyheterna från kriget var så stort att de måste läggas före de lokala artiklarna.

– Vi insåg ju att det här var det största som kunde hända. Många undrade hur det skulle gå och då ville vi lyfta fram det på första sidan. Tanken var att ge folk en översikt av vad som skrevs.

De turades om att författa artiklarna och bestämde sig för att tonen skulle vara tämligen försiktig. Spalten skulle vara informativ och så mycket som möjligt upplysande. Det som skrevs skulle inte vara något nedslag mot eventuella fienden.

– Vi skulle inte ta ställning. Vi visste också för lite för att dra några slutsatser. Och det fanns ingen anledning att reta upp någon i onödan.

– Ja, jag menar Tyskland. Vi ville inte riskera något.

"Lojalt följde tidningsmännen regeringens anmaningar och råd. Ofta lydde de indirekt ungefär så här: För Guds skull undvik att reta Hitler för man vet inte vad han tar sig till, då han får sina raserianfall. Den inställningen förstod pressens män och rättade sig därefter."

YA 14 maj 1945

1940 hade den svenska regeringen inrättat Statens Informationsstyrelse (SIS). Den gav pressen anvisningar i publicitetsfrågor och ville genom propaganda stärka den inre fronten. Flera tidningar som varit kritiska mot Tyskland beslagtogs.

I Ystads Allehanda märktes kraven bland annat när tyskarna gick in i Danmark och Norge. Spalten redogör för skeendet men det märks inte tillstymmelse till oro för att kriget nu bara är några mil ifrån Sverige. Wilhelm Sjöberg tar på sig glasögonen och lutar sig över utrikesspalten den dagen.

– Här har försiktigheten själv talat. Jag menar nu var Danmark och Norge indragna. Det kunde varit början till att Sverige också skulle tas. Men jag minns att vi var väldigt försiktiga. Vi visste inte vad som skulle bli fortsättningen. Detta är nog den mest försynta artikel som skrivits.

Spalten innehåller mest referat om hur andra korrespondenter skrivit om intåget. Man var ju på den säkra sidan om man bara rapporterade vad andra tyckte, menar Wilhelm Sjöberg.

Han kommer inte i håg om han själv funderade i andra banor just då men i dag tycker han däremot att det är lite mycket svansviftning över artiklarna. Att det borde varit på sin plats att tala klartext.

– Nu behövdes det kanske inte för Sverige klarade ju sig. Men det var ju inte vår förtjänst precis.

"Enligt telegram från Oslo har tyska regeringen hos norska regeringen framställt begränsa att Norge skall överlämnas till tysk administration, en framställning som norska regeringen besvarat avböjande. Tyskarna har därefter omedelbart besatt flera platser i Norge och befinner sig med starka styrkor i Oslo-fjorden."

YA 10 april 1940

Regeringen höll pressen informerad om vad som hände och hur försvaret tänkte. Wilhelm Sjöberg kommer i håg hur försvarsminister Per-Edvin Sköld kom ner till Skåne för att berätta om vilka scenarier försvaret skissade på.

– Det kan låta märkligt, men vi träffades faktiskt på Spångens gästgivargård och vi fick veta hur försvaret skulle arbeta, till exempel om det skulle bli ett anfall från tyskarna. Många gånger ville man skriva om vad de berättade. Men det fick man inte. Och man rättade sig efter deras instruktioner. Vi löd som de goda medborgare vi var, säger Wilhelm Sjöberg.

Fast i ett fall gillades inte regeringen Ystads Allehandas publicerade texter. En artikelserie stoppades. Tidningen berättade själv för läsarna om censuren när kriget var över. Artiklarna handlade om Hans Habes skildring från Frankrike under tyska ockupationen och hade getts namnet Om ock tusen fall.

Tidningsredaktören skriver att "på viss inrådan från visst håll avbröts denna artikelserie". Han konstaterade också att artikelserien var mycket matt i jämförelse med vad som senare avslöjats.

Tidningens officiella ställning under kriget var att hålla sig neutral. Journalisterna refererade vad som kom på teleprintern och Wilhelm Sjöberg var i det läget övertygad om att källorna var säkra. Det innebär kanske inte att det var så, säger han.

– Men både jag och Westin sade ifrån och alla var på det klara med att detta måste motas i grind. Vi skrev i liberal och borgerlig andra. Vi tog aldrig i för mycket när det kunde vara riskabelt, men vi försökte ändå ta fram så mycket som möjligt för att allmänheten skulle få så mycket information som möjligt.

Han blev aldrig utsatt för påtryckningar från nazistiskt håll. De Ystadbor som sympatiserade med Tyskland uppfattade han som en liten grupp. Ändå fanns hela tiden en osäkerhet för vad som skulle hända. Han vill inte säga att han var rädd för att tyskarna skulle invadera Sverige, men funderingarna kring Hitlers nästa drag fanns i tankarna.

– Det är klart att man räknade med möjligheten att Sverige skulle kunna bli indragen liksom Danmark och Norge. Varför skulle vi klara oss?

Kriget påverkade också tidningens praktiska vardag. Färg och papper var en bristvara och tidningens antal sidor fick krympas. Det var svårt att få bensin till bilarna och journalisterna fick avstå från att åka allt för långt bort från redaktionen. Dessutom blev många av medarbetarna blev inkallade. Wilhelm Sjöberg själv låg inne tre gånger. Men tidningen kom, som han minns det, ändå ut regelbundet sex dagar i veckan.

"Nu ringa fredsklockorna över hela Europa. Må de ringa in en nya och bättre värld! Må samförståndet mellan nationerna stärkas, och misstänksamheten upphöra!"

YA 8 maj 1945

Fredsdagen minns Wilhelm Sjöberg tydligt. Glädjebudskapet kom tio minuter i två på eftermiddagen och spreds med ett nytt extrablad. Tidningens direktör Einar Bjurström korkade upp en flaska champagne och alla medarbetare fick sig ett glas.

– Det är fred, sa han, och det ska vi fira. Det var en härlig känsla – och god champagne.