Våldtäktsmän ska lida
Svea hovrätt sänkte i förra veckan straffen för en gruppvåldtäkt på en lekplats i centrala Stockholm. En av de tre dömda slapp utvisning eftersom han på grund av psykisk ohälsa är sårbar i sitt hemland Somalia.
”En utvisning skulle drabba honom orimligt hårt och får anses stå i strid med humanitetens krav”, skrev hovrätten.
Men om någon har drabbats orimligt hårt, i strid med humanitetens krav, är det väl kvinnan som en novembernatt tvingades till sex med tre främlingar i en lekplats. Hon råkade dricka för mycket och fick en skräckupplevelse. Hon kommer att leva med minnet för alltid. Tänker domstolen på henne?
Tyvärr läser man då och då om hur gärningsmännen friats eller fått mildare straff, och det känns lika olustigt och obegripligt varje gång.
I mars fick en 70-åring till exempel straffrabatt för våldtäkter och andra sexuella övergrepp på ett tiotal småflickor eftersom han var för gammal och hade dålig hälsa, enligt hovrätten.
I april rev Högsta domstolen upp ett utvisningsbeslut mot en 33-årig man som dömts för att ha våldtagit en sovande kvinna. Rätten ansåg att mannen hade synnerliga skäl att få stanna eftersom han hade varit i Sverige i fyra år. Att han efter 8,5 år var både arbets- och bostadslös samt behövde tolk i domstolen spelade visst ingen roll.
En 20-årig man som våldtog en 13-årig tjej fick straffet sänkt för att han ”inte var fullt vuxen”.
Vare sig det är domarnas tolkningar eller lagens skrivningar som behöver skärpas är det klart att en skärpning behövs. De vars kroppar skändats har rätt att kräva rättvisa.
Straffhöjning vore därmed ett bra förslag, men även om riksdagen för över ett år sedan röstade ja till en motion om att höja minimistraffet för våldtäkt från två till tre år verkar ingenting ha hänt. ”Inte ens en utredning har Justitiedepartementets båda ministrar Morgan Johansson och Mikael Damberg lyckats prestera, trots att de haft mer än fjorton månader på sig”, röt Johan Forssell (M) i helgen. Johansson (S) svarade att planerna att skärpa lagstiftningen för sexualbrott står kvar, och skyllde långsamheten på arbetsbörda kring regeringsbildningen.
Men det finns verkligen skäl att rappa på, att sluta dra benen efter sig och komma med undanflykter. Höjda straff vore ett sätt att både avskräcka, straffa och ge offren upprättelse.
Slopa även preskriptionstiden för våldtäkter så att färre kan slippa bestraffning genom att hålla sig undan i några år. Även borttagen straffrabatt för unga skulle kunna göra att fler våldtäktsmän kan dömas.
Och naturligtvis ska de som begår grova brott som våldtäkt utvisas. Idag är det tyvärr bara 19 procent av de utländska medborgare som är folkbokförda i Sverige som utvisas enligt Brottsförebyggande rådet. Dessutom finns inga data om huruvida domarna verkställs eller ej. Av dem som är exempelvis asylsökande utvisas visserligen 60 procent, men det betyder att 40 procent ändå får stanna – trots att de bara har sökt asyl eller är här tillfälligt.
För att kvinnor ska känna sig trygga behöver verkligen mycket förändras. Våra makthavare är ansvariga för att finna effektiva, kraftfulla vägar till ett samhälle som står på de oskyldigas sida och inte tycker så synd om de ”stackars” gärningsmännen att dessa kommer undan.
Det är svårt att känna sympati för den som gruppvåldtagit en kvinna i en lekpark.
Alla har ju ett val. Den som vill bli behandlad på ett humant sätt får helt enkelt behandla andra humant. Den som vill gå fri får sluta hålla fast andra. Den som vill slippa kännbara straff för våldtäkt får undvika att våldta. Alla har ett val.
