66 punkter i Haag

För den plågade befolkningen i Sarajevo, Vukovar, Pristina, Racak, Velika Krusa, Izbica eller Bela Crkva är han den ytterst ansvarige. Ansvarig för att de fördrivits och deras hus bränts ned. Ansvarig för att deras fäder, bröder och söner mördats. Ansvarig för att deras mödrar, döttrar och systrar våldtagits och skändats. Slobodan Milosevic, Serbiens och sedermera Rest-Jugoslaviens president, är den förste statschef som ställts inför rätta i den internationella krigsförbrytartribunalen i Haag ICTY. "Inte sedan Nürnbergprocesserna efter det andra världskriget 1946 har en så högt uppsatt före detta statsman stått inför rätta". De 66 anklagelsepunkterna omfattar krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten, mord, förföljelse och deportation. I åtalet utreds 17 enskilda händelser, varav en del utspelats i de ovan uppräknade orterna. Åtalet gäller Milosevics direkta och personliga ansvar för att ha planerat och beordrat brotten och för det indirekta ansvaret för de brott hans underlydande begått. Själv har han i hånfulla ordalag avvisat sin rätt till en försvarare och endast tagit till orda för att försöka desavouera tribunalens legitimitet. I sitt första anförande inför rätten i torsdags beskyllde han till och med länderna bakom tribunalen, dvs FN, att vara ansvariga för Jugoslaviens sönderfall och de följande inbördeskrigen. Slobodan Milosevics karriär som serbisk ledare börjar och slutar kring datumet den 28 juni. Den 28 juni 1389 förlorade en serbisk här ett slag mot turkarna i Kosovo Polje - vad som i dagligt tal serberna kallar för slaget vid Trastfälten. På 600-årsdagen av slaget, den 28 juni 1989 talade Milosevic, då sedan två år ordförande för det serbiska kommunistpartiet, inför en miljon mötesdeltagare. I talet lade Milosevic fram det nationalistiska program, vars praktiska tillämpning senare skulle bidra till Jugoslaviens sammanbrott. Här framlades programmet för vad som senare skulle bli känt som "etnisk rensning", den största flyktingkatastrofen sedan 1945 och den våg av terror och mord som under hela 1990-talet skulle innebära ett ännu ej fullständigt sammanräknat antal civila offer i Kroatien, Bosnien, Kosovo och Serbien. Den 28 juni 2001 slutligen, förs den i val avsatte presidenten Slobodan Milosevic efter en kort tid i fängsligt förvar från Belgrad till Haag. Den uppseendeväckande utlämningen sker först efter Nato-bombningar av Serbien och internationella påtryckningar. Åtgärderna hade väckt starka reaktioner från delar av den så kallade kultureliten i Sverige. Samma elit begrät kriget mot Saddam Hussein och som senare förnekade USAs rätt till självförsvar mot de terroristnätverk som drabbade landet den 11 september förra året. Liksom sina föregångare i Nürnberg har tribunalen i Haag hittat få skriftliga bevis på att skändligheterna planerats och beordrats av den regering Milosevic ledde. Det finns inga protokoll och inga anteckningar från möten eller konferenser. Men precis som i Nürnberg finns lämningar, offer och vittnesmål. "I motsats till nazisternas övergrepp skedde dessutom många av övergreppen inför öppen ridå och följdes till en del av internationella media". Vem minns inte de skakande bilderna från den granatbeskjutna marknaden i Sarajevo? Bilder av döda och döende människor chockade och upprörde en hel värld och de levererades till oss i direktsändning och när nog i samma ögonblick de utspelades. Det kan därför knappast hållas för troligt att Slobodan Milosevic var okunnig om vad som skedde på hans territorium eller i de områden hans allierade kontrollerade. Åtalet handlar därför också inte bara om hans ansvar för de gärningar han själv rimligtvis har beordrat, utan också hans underlåtenhet att hindra eller straffa dem som genom självständigt handlande begått krigsförbrytelser eller övergrepp. Dock är inte rättegången en process mot det serbiska folket. Ej heller kan tribunalen, om den ska kunna behålla sin legitimitet, undgå att också uppspåra och åtala ansvariga för de övergrepp och skändligheter som begåtts av bosniska, kroatiska och kosovoalbanska styrkor under Balkankrigens år. Den uppburne teaterchefen och Balkanflyktingen med bosnisk-serbiska rötter Jasenko Selimaic sade i SVT:s Aktuellt inför rättegångens inledning att Serbien behöver en nationell, systematisk bearbetning av 1990-talets trauma, ungefär som sanningskommissionen i Sydafrika försöker hela och läka landet efter apartheid. Det ligger någonting i det. Annars riskerar det serbiska folket att drabbas av kollektiv skuld och såren efter krigen och övergreppen kapslas in till varbölder av fortsatt hat och konflikt i stället för att läkas. "Det är därför viktigt att poängtera att det inte är det serbiska folket som står inför skranket i Haag. Lika lite som det tyska stod inför rätta i Nürnberg eller de hutu-folket i tribunalen i Rwanda". Slobodan Milosevic är unik i sin roll som den förste före detta statschef som någonsin ställts inför rätta av det internationella samfundet. Men han gör det inte för sin roll som folklig ledare - därtill var hans regim alltför diktatorisk och enväldig för att ens komma i närheten av begreppet folkstyre. Nej hans roll som yttersta ansvarig för de övergrepp som bevisligen förekom systematiskt under en lång följd av år måste få en rättslig prövning. Milosevic övertog Titos stalinistiska maktapparat och lyckades använda den till sina egna, nationalistiska syften. Det kalla krigets slut innebar slutet på den kraft som höll samman Jugoslavien och detta utlöste en våg av nationalistiska och revanschistiska känslor i det sammansatta landet. Milosevic var en av dem som inte bara rycktes med, utan red på vågen och formade den efter sina egna syften. Han är givetvis inte den ende vars ansvar måste prövas, övergrepp skedde på alla sidor av konflikten. Men som statschef i det land som varit inblandat i konflikterna i Kroatien, Bosnien, Kosovo och på det egna territoriet har han mycket att svara för. Allt för mycket. Det kan de många kallade från Sarajevo, Vukovar, Pristina, Racak, Velika Krusa, Izbica och Bela Crkva vittna om.