Allmännyttan och Vita huset

Alla skäller nu på bankerna och kapitalismen. Ett par av de mest vildsinta journalisterna, på Aftonbladets kultursida, rekommenderar en marxistisk revolution, i tron att världen blir bättre om staten skär halsen av företagarna. Vad debatten inte lärt sig är att finanskrisen inte startades av bankirer på Wall Street, utan av den amerikanska kongressen och Clintonadministrationen. Mina källor är bland annat rapporter av Richard Rahn och Stan Liebowitz, forskare vid de amerikanska tankesmedjorna The Cato Institute respektive Independent Institute. Vidare finns en lång detaljerad genomgång i den engelska tidskriften Spectator. Kongressen och Vita huset ville skapa jämlikhet i husägandet i USA. De tvingade därför, med lagstiftning och hot, bankerna att ge mycket generösa lån till hushåll med små inkomster och lågt sparande. Kraven på egen kontantinsats slopades nästan helt. Räntorna var mycket låga, i början. Systemet fungerade så länge huspriserna steg, till 2006 - då de började falla. Många hushåll kunde inte betala. Lånen var knutna inte till de boende utan till fastigheten. Så folk kunde ge sig iväg och låta banken ta smällen. Vi bör inte skälla för mycket på USA och bankerna. För USA:s upplägg är nästan en kopia av den svenska sociala bostadspolitiken som den linjerades upp 1946 och tillämpades till början av 1990-talet. Huvudtanken i denna politik var att staten skulle ge fastigheterna generösa lån till låg ränta och mycket låg kontantinsats. Allmännyttan fick låna till 100 procent av produktionskostnaden, HSB och Riksbyggen till 99 procent. Om bostadspriserna fallit hade allmännyttan och bostadsrätterna varit konkursmässiga - det lilla egenkapitalet hade försvunnit. Men i Sverige stod skattebetalarna för pengarna, eftersom topplånen betalades av staten. Nu klarade sig den svenska bostadspolitiken genom inflationen, som reducerade lånens realvärde och därmed "skapade" ett egenkapital som inte fanns från början. Eftersom lånen var statliga fick fastighetsägarna detta kapital från skattebetalarna. Det var tack vare den sociala bostadspolitiken och inflationen som Fredrik Lundbergs far, byggmästaren Lars-Erik Lundberg, fick ihop en miljard. Det gäller att välja sina föräldrar, och sina bostadspolitiker, i god tid. Detta var inflationstiden 1950-1990. Hade USA haft samma inflation sedan 2000 hade den amerikanska huskraschen och finanskrisen förmodligen inte inträffat. I en fungerande kapitalmarknad ska den som lånar ha en buffert, ett egenkapital, som tar första risken. Den svenska bostadspolitiken - och sedan den amerikanska - tog bort denna buffert. Det var inte kapitalismens fel. Nils-Eric Sandberghar varit ledarskribent i DN och är nu publicist i ekonomiska och filosofiska ämnen.