Ansvar för regionen

Landstingen tillkom vid representationsreformen 1865 bland annat för att de skulle tillsätta ledamöterna i riksdagens första kammare. Vart åttonde år valde landstingsfullmäktige i riket om en åttondel av förstakammarens ledamöter. Systemet tillkom som en broms för att tillfälliga opinioner skulle få allt för stort genomslag i den nya folkrepresentationen. Tvåkammarriksdagen försvarades länge av högern, som kunde utnyttja den i sitt motstånd mot den allmänna rösträtten. Illustration: Jan-Bertil Andersson" BORDER="0"Illustration: Jan-Bertil Andersson Senare kom andrakammarsystemet att länge förordas av socialdemokraterna, som under efterkrigstiden fram till dess avskaffande sannolikt förlängde sitt regeringsinnehav på grund av långsamheten att anpassa första kammarens politiska sammansättning till verklighetens. Liksom i förbigående bestämdes att landstingen även skulle ha ansvaret för den växande sjukvården. I dag är landstinget, eller regionen som det heter för Skånes del, en av samhällsekonomins största fördelare av resurser, transfereringar och skatter. Av de cirka 30 procent svensken betalar i kommunalskatt utgör omkring en tredjedel landstings- eller regionalskatt. Av pengarna går en mycket stor del till sjukvård, men också folkhögskolor, museer och stor del av Skånes kulturella organisationer är beroende av bidrag från regionen. Val till landstingens och regionernas fullmäktige sker samtidigt med valen till kommunfullmäktige och riksdag. Trots det är det få skåningar som kan namnge vilka politiker de röstade på till regionfullmäktige vid det senaste valet. Eller redogöra för deras program och vallöften annat än i mycket svepande drag. Detta är naturligtvis inte de röstandes fel. Ansvaret att marknadsföra sig inför väljarna ligger helt och fullt på partierna och regionpolitikerna själva. Men regionens och landstingets politiker har alltid trivts med att verka i skuggan av riks- och kommunalpolitiken. Väljarkåren ägnar dem ett förstrött intresse och blott ett fåtal röstar annorlunda till regionen än vad de gör till kommun och riksdag. Det kanske är tur för dem själva. I den mån region Skånes ledande politiker når ut till en bredare allmänhet sker detta allt som oftast i samband med när de gör något de egentligen inte borde. Eller säger något som de kanske inte skulle ha sagt. Den Malmöbaserade regionpolitkern Mats Svanberg hade säkerligen framlevat resten av sin politiska bana i relativ och bekväm anonymitet. Om inte för det där med hans reseräkningar. Av någon anledning har Svanberg, som saknar bil, vid elva tillfällen lämnat in reseräkningar för bilresor till regionfullmäktigesammanträden i Kristianstad. Svanberg, som betalade tillbaka 33 000 kronor när saken blev känd, fick hård kritik av regionens egna revisorer nyligen. Hans agerande kan "allvarligt inverka på allmänhetens förtroende för Region Skåne och dess förtroendevalda", skrev revisorerna. Tro det. Moderaten Carl Sonesson från Helsingborg leder den regionala "regeringen" och är förmodligen regionens mest kände politiker. Dock inte för sitt hårda arbetsinsats skull, utan säkerligen mer för sin fallenhet till drastiska kommentarer och uttryck. Hans okänsliga "halleda!" inför paret som tvingades till Köpenhamn för att föda barn gav honom själv ryktbarhet och spridning åt ett av skånskans mer kärnfulla, men mindre kända, expletiv. Nyligen hade han också svårt att inför Sydnytts tv-kameror redogöra för hur mycket utjämningspengar regionen mottar från staten (förra året cirka 800 miljoner) utan uppgav det mer slängiga och vaga "några miljoner". Kommet från den högste ansvarige för den politik vars tillämpning på skånevården förra året gav ett underskott på 1050 miljoner kronor ökade uttalandet sannolikt inte allmänhetens förtroende. I höstas livades de vanligen rutinartade regionfullmäktigemötena upp av en dråplig, men också kostsam, feltryckning vid en invecklad votering. Också denna gången var en moderat inblandad när Percy Liedholm tillsammans med folkpartiets Kay Vilhelm Winqvists råkade av gammal vana trycka "ja" när de egentligen skulle trycka "nej" - eller om det nu var tvärt om. Resultatet blev i alla fall att den motion från socialdemokraterna som skulle utmanövreras i stället stod som vinnare. I dag kan alla 18-åringar som en följd av detta åtnjuta gratis läkarbesök och regionens bokhållare notera en ökning i underskottet på grund av feltryckningen med omkring 50 miljoner kronor. De enskilda ledamöternas eskapader vore kanske lättare att tolerera om de gjort vad de utgett sig för att klara av. Den borgerliga vårdmodellen i Skåne med utförare/beställare är tillkommen i akt och mening att producera mest och bäst vård för minst pengar. Det är svårt att säga att konceptet har lyckats. Regionskatten i Skåne är förvisso lägst i landet med 9.39 kronor per intjänad hundralapp och både revisorer och politiker menar att vården är av bästa kvalitet. Men köerna är inte borta och i går inställde till exempel MAS alla operationer som inte var akuta. Tidigare har det också visat sig att det bolagiserade sjukhuset i Helsingborg producerat vård som ingen beställd för 173 miljoner kronor. Vidare har underskottet galopperat iväg från beräknade 440 miljoner kronor med ytterligare 610 miljoner till nästan ofattbara 1050 miljoner kronor. Detta trots att kassareserven på 1,5 miljarder kronor för fyra år sedan också är använd och slut - i dag lånar sjukvården till den dagliga driften. För att inte tala om de 800 miljoner kronor i statliga utjämningspengar regionen också fått. En skattehöjning med en krona skulle i princip balansera förra årets underskott. Den socialdemokratiska oppositionen har också i princip redan ställt en sådan i utsikt vid ett eventuellt regimskifte efter valet. Det är ingen bra lösning - liksom talesättets sängvätning känns den säkert varmt och skönt i början, men sedan blir det desto obehagligare. Och vad så med alla tidigare skattehöjningar? - som alla genomförts under mer eller mindre uttalade löften om att det definitivt var den sista? Frågan är därför om regionens ansvariga ska belönas med ytterligare pengar för vad som bara kan kallas för ett misslyckande. Det är någonting som deras uppdragsgivare - det vill säga valmanskåren - måste fråga sig när de står i valbåset den 15e september.