Annons
Nyheter

Bortom välfärdslandet

Det sägs ibland att den som reser bort aldrig riktigt kommer hem igen. Dels för att resor har en fantastisk egenskap att förändra resenären. Dels att det för det mesta händer saker här hemma när man är borta som gör att man får svårt att känna igen sig när man väl kommit åter. Oavsett om man råkar ut för det förra eller det senare har det fördelen att det ofta hjälper en att få perspektiv och distans till det vardagsnära och vanliga.
Nyheter • Publicerad 14 januari 2005

Flodvägskatastrofen i Asien på annandag jul försatte Sverige i ett chocktillstånd vars strupgrepp ännu inte släppt sitt tag om nationen. Att för en vecka lämna detta sorgens och vilsenhetens land strax efter nyår kändes därför varken tungt eller vemodigt. Att turen skulle gå bil till Baltikum via Polen och hem via färja till Stockholm kändes spännande och en smula äventyrligt. Som så ofta händer vid resor inträffade något oväntat. Men denna gång först vid återkomsten. Jag lämnade ett land i sorg och förlamning över de många saknade och döda efter flodvågen. Jag återkom till en lamslagen bygd som i orkanen Gudruns spår hukade i strömlöshet, telefonlöshet och släckta, nedkylda hus. Sorgens land var förvandlat till en mörklagd katastrofzon.

Avsikten med resan vara att förutsättningslöst ge sig in i det nya EU-land som för bara femton år sedan fortfarande var lika avlägset och förbjudet som okänt och skrämmande. De 45 milen från Gdynia till den litauiska gränsen genom det polska Masuriens mörka byar och städer avverkades under en lika händelselös som tröttande färd på slingriga och hjälpligt hoplappade vägar. Närmare gränsen är den mötande trafiken en ström av tung lastbilstrafik lastad med baltiska exportvaror på väg söderut mot den nyöppnade EU-marknaden. Ett tiotal mil tidigare hade jag räknat till ett dussin mötande trailers dignande med nytillverkade plastbåtar på väg västerut från någon lokal polsk fabrik. Att det hela sker på vägar som vi här hemma inte skulle förvänta oss ens mellan Vitaby och St Olof bidrar heller inte till trafiksäkerheten.

Annons

Gränsövergången till Litauen har tydliga drag av sovjetisk betongarkitektur. En blå skylt med tolv gula stjärnor upplyser om att vägen mot Mariampole är förbättrad med medel ur EU:s strukturfonder. I tilltagande mörker och snöglopp kontemplerar jag det nästan osannolika faktum att befinna mig öster om Ryssland körandes på en EU-finansierad vägstump i Nato-landet Litauen. Efter Alytus är vägen bred som E4:an genom Småland och de sista femton milen till Vilnius körs på välpackad blötsnö. Eagles "Life in the fast lane" dränker fyrhjulsdriftens klagan.

I hotellobbyn i Vilnius möter jag två britter. Nyfiken på om de är i Litauen för att arbeta upplyses jag om att de är militärpoliser vid Royal Air Force och har varit i tjänst under en Natoövning på flygbasen i Siauliai. För mig väcker namnet gamla minnen till liv från min korta karriär på Försvarets Radioanstalt i mitten av 1980-talet. För oss som försökte hålla reda på vad Sovjets militärmakt hade för sig i vad som på den tiden benämndes "Det Baltiska Milot" var det där som en stor fördelning av sovjetisk jakt- och attackflyg stod grupperat. Att jag själv en gång skulle kunna färdas fritt mellan dessa en gång så förborgade orter känns förunderligt. Utanför Panevezys, halvvägs mellan Riga och Vilnius, står en handfull övergivna sovjetiska jaktplan och rostar på en äng. Jag kliver ur bilen för att inspektera vraken närmare. Beteckningarna på vingarna har flagnat bort, precis som så många andra spår av den sovjetiska ockupationen.

Baltikum präglas idag av en obändig optimism och framåtanda. Entreprenörer, hantverkare, affärsmän och vanligt folk är på väg att omdana sina små länder till välfungerande moderna ekonomier. Riga, Vilnius och Tallinn saknar i dag nästan några som helst spår efter förfallet under sovjettiden. De första åren i början av 1990-talet renoverades kyrkor, hotell och offentliga byggnader. Nu har turen även kommit till hyreshus och bostadskvarter. Mitt första besök i Riga för över tio år sedan präglades av ett desperat letande efter någonstans att inta en bit mat. Utanför de av stadens två hotell som hade lov att husera utlänningar fanns ett fåtal kooperativa restauranger och några caféer. Utöver öl, vodka och bröd fanns väldigt litet annat. I dag är Riga en välmående europeisk stad med ett rikt och varierat restaurangliv.

I alla fall på ytan. Ute på "Lido", en lettisk variant av en amerikansk temarestaurang, stöter jag ihop med Gunn och Clary från Falun. De är på väg tillbaka med sina lettiska sommarbarn som de haft som gäster över julen hemma i Sverige. Efter flera återkommande vistelser i Sverige är deras unga skyddslingar helt svensktalande. Clary beskriver flickornas vardag på internat på den lettiska landsbygden. Alkoholism, våld, utnyttjande, fattigdom och maktlöshet har präglat deras uppväxt. Men för dessa flickor har två vanliga svenska kvinnors engagemang i all tysthet gjort skillnad och skänkt hopp i en annars svåruthärdlig tillvaro.

Banden mellan Sverige och Baltikum är av gammalt datum. Svensktiden betraktas i Lettland, förmodligen helt oförtjänt och förmodligen bara i jämförelse med tysk och sovjetisk ockupation, som en särskilt lycklig tid i landets skiftande historia. Så stämmer älskande par gärna träff vid "Svenskporten" i statsmuren i gamla stan i Riga. Nyare band finns också. Olof Palmes mormor kom från Lettland. Laila Freivalds och Pär Nuder är ättlingar till baltiska flyktingar.

Andra och mer mörka kopplingar finns också. Efter rundvandring bland Jurmalas vackra och nyrenoverade trävillor passeras den lilla orten Tukums. Ödet ville att den sovjetiske stridspiloten Osinskij den 12 juni skulle lyfta härifrån med sin Mig-15. Uppdraget var beordrat från högsta ort och var att skjuta ner den svenska DC-3:a som signalspanade mot kusten från internationellt luftrum. Planet återfanns så sent som 2003 och den så kallade Catalina-affären är fortfarande ett svårläkt sår på den svenska samhällskroppen. Under min tid på FRA hade jag arbetskamrater som varit nära vänner och kollegor till de som försvann för alltid och vars öde förnekades under decennier av det officiella Sverige.

Hemfärden via Tallin till Stockholm går på Estonias rutt och i efterdyningarna av den orkan som dygnet innan skövlat svenska skogar och fällt tiotusentals kraftledningsstolpar. Färjan avgår efter flera timmars försening för att undvika det värsta ovädret. I kön till tullen på morgonen i Stockholms frihamn rabblar radion stormskador och räknar upp ett pärlband av samhällen i närområdet som saknar el.

Hemfärden blir en omväg över Blekinge för att inspektera båt och sommarstuga. Efter Mjölby ligger byarna mörka. Efter Växjö ner mot Blekingegränsen går trafiken i konvoj genom svarta samhällen där stearinljusen glimmar i fönstren. Träd ligger i drivor utefter vägen farligt nära sidolinjerna. De i hast kapade stammarnas vita snittytor blinkar förbi sidorutan i en aldrig sinande ström. I Hallabro inne i Blekinge har brandstationen blivit värmestuga åt frusna gränsbor. När detta skrivs har det lilla samhället fortfarande, sex dygn efter stormen, återfått strömmen. Mörkret och dysterheten de sista milen ner mot kusten är mer påtaglig än de östra Polens gränstrakter jag en vecka tidigare genomkorsat. Skillnaden är att här finns inga grällt upplysta Statoilmackar eller Macdonaldsrestauranger. Bara mörker och fälld granskog.

En vecka tidigare hade jag trott att det skulle förhålla sig precis tvärtom.

Gladsax 13:26
Så här jobbar Ystads Allehanda med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons