Civilisationens tunna fernissa

Illustration: Jan-Bertil Andersson" BORDER="0"Illustration: Jan-Bertil Andersson Reglerna mot ministerstyre gör att politikerna egentligen bara kan skapa ramar i form av lagar och regler. Att gå in och bestämma i det enskilda fallet är mycket svårt och i de flesta fall otillåtet. I länder som till exempel Danmark eller USA där en minister eller borgmästare både kan och allt som oftast lägger sig i enskilda frågor ser man med förvåning på vårt i deras ögon obegripliga system. Själva framhåller vi dock gärna systemet som en garanti mot godtyckligt politikervälde - och den svenska tjänstemannen förutsätts att i oväld och utan tanke på egen vinning eller prestige noggrant och sakligt utföra sina plikter. Dessvärre är det inte alltid så. När någon på en svensk myndighet mot förmodan begår ett fel är det heller inte alltid någon som kommer till försvar för den eller de som drabbas. För en vecka sedan frigavs den morddömde hemvårdaren Joy Rahman i väntan på högsta domstolens dom. Med största sannolikhet blir han frikänd från de mordanklagelser som hållit honom frihetsberövad i åtta år. Med sig hem från fängelset hade Rahman en nalle han 1994 fick av sin då åttaåriga dotter. Nallen var hennes sätt att försöka ingjuta mod och hopp hos sin far. "Klappa den pappa, så känner jag att du klappar mig", hade hon sagt till fadern när han fick den. Nallen såg fortfarande ny ut - det berodde på att någon i fängelseledningen redan åtta år tidigare funnit det för gott att inte låta Rahman ha den hos sig i cellen. Under sina åtta år i fängelse skulle han be anstaltsledningen förgäves återkalla det beslutet över tjugo gånger. Det finns antagligen någon regel någonstans i reglementet på Hall att morddömda fångar inte får ha nallar i cellen. Beslutet har säkerligen fattats i korrekt ordning av någon av anstaltens ansvariga tjänstemän. Med tanke på det övergrepp Rahman utsatts för om hovrättens kommande dom innebär att han suttit oskyldigt dömd i åtta år kanske incidenten med nallen är av underordnad karaktär. Men den är ändå en sorglig illustration på vilken onödig smärta och förnedring ett enkelt tjänstemannabeslut kan ha för en människa som befinner sig helt i systemets våld. Det är inte alltid någon reagerar - eller så reagerar någon först när skada är skedd och människor tillfogats svårläkta psykiska eller fysiska trauman. Torsdagen den 6 september förra året kallades två fosterföräldrar i Halland till ett samtal på socialförvaltningen i Helsingborg. Väl där fick fosterpappan reda på att deras tioårige fosterson Jonas just i detta ögonblick hämtades av tre socialarbetare bistådda av civilklädda poliser på pojkens skola i Haverdal. Hen hade varit hos dem sedan han var nästan två men nu ville de riktiga föräldrarna ha honom åter. På skolan utspelades samtidigt ett flera timmar långt drama där tre socialsekreterare ömsom med lögner, list och slutligen med hotelser försökte få in den skräckslagne pojken i sin bil. Varken lärare eller rektor vågade ingripa eftersom de förespeglats att hämtningen var grundad i ett domstolsbeslut. Först när Jonas barrikaderat sig i en skrubb insåg de tre medföljande civilklädda poliserna att saken gått för långt och först då avbröts försöken att hämta den skräckslagne tioåringen. Länsstyrelsen fick 19 anmälningar i samband med hämtningen, bland annat från polisen. Jonas har idag lyckligtvis hämtat sig någorlunda från den traumatiska upplevelsen och socialnämnden i Helsingborg har fått mycket skarp kritik av länsstyrelsen, särskilt för att man fattade beslut om hämtningen utan ordentligt underlag. Lika lyckligt slutade det inte för den utvisningshotade bosniske flykting som den 14 februari besökte Migrationsverkets lokaler för att - som det hette i kallelsen - "få information ang. praktikplatsen". När han hade avslutat samtalet med sin handläggare greps han av polis och förpassades ur landet. I Makedonien upphör alla spår efter honom. Migrationsverket erkände att handläggaren hade informerat polisen om besöket men ansåg inte att man begått något fel uta att det tvärt om var helt normalt för en handläggare att informera polisen. Veckan innan hade den 29-åriga bosniska kvinnan Zulfaaga Hasanovic gripits av polisen när hon kommit till Migrationsverket för att få hjälp av sin handläggare att överklaga avslaget på sin asylansökan. Men först hjälpte hennes handläggare henne med papprena. Därefter bad han henne vänta i ett angränsande rum dit två poliser sedan kom in och grep henne. Kvinnans utvisning inställdes emellertid när fallet med den manlige bosnierns öde blev känt. Joy Rahman fick resning i hovrätten efter flera och idoga försök av hans advokat Peter Althin. Men till sin hjälp har den nu frigivne pakistanske hemvårdaren också haft journalisten och filmaren Dick Sundevall. Sedan han engagerat sig i Rahmans fall och visat på flera motstridiga uppgifter och tidigare bortslarvade vittnesmål kunde fallet vinna resning. Dock först efter flera försök och trots hårt motstånd från riksåklagarämbetet RÅ. Tioårige Jonas i Haverdal jagades av socialnämndens hantlangare samtidigt som de som var satta att ta hand om honom maktlöst stod och tittade på. Det krävdes att de medföljande poliserna till slut vägrade delta för att få stopp på övergreppet. Zulfaaga Hasanovic räddades från ett okänt öde i Bosnien - men bara på bekostnad av uppståndelsen kring den fälla som Migrationsverkets tjänstemän gillrat för hennes landsman. Med undantag för den nu försvunne bosniern har fallen det gemensamt att någon eller några till slut har rest sig upp och sagt stopp. Men vad händer om ingen gör det? Tioårige Jonas, Joy Rahman och Zulfaaga Hasanovic har upplevt myndighetsövergrepp av en art som vi normalt förknippar med det forna Östeuropa eller Balkans rättslösa kaos. Men de har inte varit offer för ondskefulla, korrupta eller handlingsförlamade regimer. Nej. De har haft oturen att bli utsatta för den svenske tjänstemannen när han är som allra sämst. En tjänsteman som bara gör sitt jobb och som kanske inte ens ställs till svars för vad han eller hon gjort. Vi har hört det förut och vi upphör aldrig att förvånas varje gång vi påminns om passiviteten hos vanliga människor i Tredje Riket, på Balkan eller i Sydafrika under apartheidregimen. Ändå händer liknande saker också här i vårt fredliga och fridfulla land. En morddömd man fråntas en nalle han fått av sitt minderåriga barn och som han aldrig komemr att få se växa upp. Det är inte Gulag eller Theresienstadt, utan den svenska fångvårdsanstalten Hall. Det är inte i ett orwellskt skräckministerium som polisen lurpassar på klienterna i korridorerna utan på den svenska myndigheten Migrationsverket. Det är inte i Mostar eller Srebrenica som tre vuxna myndighetspersoner jagar en tioåring i timmar, utan i halländska Haverdal. Även under den svenska präktighetens tunna fernissa döljer sig handfallna, vilsna och ibland fega människor som inte alltid kan eller vill inse följden av sitt handlande. De är små plikttrogna kuggar i maskineriets uniform. Det är bara deras medmänniskor som kan stoppa dem när de spårar ur.Bara vi själva som kollegor, grannar, släktingar eller vänner som kan säga ifrån. För vem ska annars göra det?