Den sämste presidenten
George W Bush är en av USA:s absolut sämsta presidenter. Det konstaterar inte helt oväntat en färsk opinionsundersökning bland amerikanska statsvetare. Presidenten själv påpekade emellertid till media i förra veckan att han räknar med att historiens dom ska göra honom rättvisa - om tio, trettio eller femtio år.
Bortsett från den 43:e presidentens sedvanligt arroganta stil kan han faktiskt luta sig på historiska fakta. Inte så få genuint impopulära presidenter har faktiskt blivit omvärderade av eftervärlden.
Tidskriften Foreign Policy har frågat 1100 amerikanska statsvetare om Bushs utrikespolitik och enligt SvD har en förkrossande majoritet svarat att den nuvarande presidentens politik skadar USA:s anseende. Enligt en undersökning i februari hamnade presidenten åter på rekordlåga 32 procent i andelen amerikaner som anser att han gör ett bra jobb. Tidningen passade i torsdags också på att lista de fem mest populära presidenterna: Franklin D Roosevelt (1933-1945), Harry S Truman (1945-1953), Richard M Nixon (1969-1974), Bill Clinton (1993-2001) samt Ronald Reagan (1981-1989). Värt att notera är att vare sig Nixon, Reagan eller Clinton under sina ämbetsperioder sågs som självklara kandidater till historiskt viktiga presidenter. Nixon avgick i skam och vanära efter Watergate, Reagan trasslade in sig i Iran-Contraskandalen och Clinton är för evigt förknippad med den så kallade Monica Lewinski-skandalen.
De dåliga opinionssiffrorna för Bush kommer trots rekordsiffror för hushållens ekonomi och låg arbetslöshet. Orsaken är naturligtvis det växande motståndet mot engagemanget i Irak, som allt mer börjar likna protesterna mot Vietnamkriget på 1960-talet. Det kriget gjorde president Lyndon B Johnson djupt impopulär, så pass att han 1968 avstod från att söka omval.
Paradoxalt nog är tre av USA:s populäraste presidenter djupt medskyldiga till det misslyckade och i människoliv och materiel så kostsamma Vietnamkriget. Franklin Roosevelt för att han medverkade aktivt vid Jaltakonferensen 1945 till landets delning. Truman som gav Frankrike klartecken att återuppta sin förlegade kolonialpolitik och slutligen John F Kennedy, som inledde den upptrappning som skulle knäcka hans efterträdare och slutligen locka in landet i ett gerillakrig som var dömt att förloras. Det hör därför till historiens många ironier att det blev Johnsson som fick bära hundhuvudet för kriget samtidigt som Nixon numera anses som en stor president, inte minst ör att han som ett led i att kunna dra sig ur Indokina erkände Maos Kina och öppnade en dialog med Sovjetunionen.
I ljuset av detta känns därför George W Bush impopularitet trots allt genuint välförtjänt. Förvisso har Irak sluppit Saddam Hussein, men till det oerhörda priset av inbördeskrig och hotande delning. Det krävs sannolikt mer än ett mirakel för att vända det eftermälet till sin fördel.
