Existerar finanskrisen?

Inom vetenskapsfilosofin har en relativistisk kunskapssyn, en kunskapssyn som ifrågasätter om det finns en objektiv vetenskaplig sanning, haft ett starkt uppsving under slutet av 1900-talet och början av 2000-talet. I stället för en objektiv vetenskap menar många kunskapsrelativister att vår kunskap är formad av våra erfarenheter och att vi tolkar olika händelser på olika sätt. Samma fenomen kan därför ges olika betydelser beroende på vem som är iakttagaren.

Ett klassiskt exempel är vår förståelse av en sedels värde. Värdet av exempelvis en svensk 1 000-lapp är i högsta grad konstruerat, vi har bestämt oss gemensamt för att betrakta en papperslapp med ett visst utseende som ett värdefullt föremål. Men sedeln har ju inget större värde i sig, det är bara lite papper med en bild av en gammal kung. Det betyder att en svensk sedel är värdefull för de flesta svenskar utifrån vår erfarenhet av sedlar, men skulle jag ta med mig en svensk 1 000-lapp till en isolerad stam i Amazonas djungler skulle människorna där inte ge sedeln något betydande värde. Kunskapen om sedelns värde är med andra ord relativ och bestäms av vår tidigare erfarenhet av handel.

Jag vågar påstå att den senaste veckans oroligheter på finansmarknaden är ett annat exempel av en relativ kunskap präglad av subjektiva tolkningar. Det har inte gått en dag utan stora svarta rubriker om finanskrisen som av somliga beskrivs som en kris i nivå med den stora depressionen på 1930-talet. Men finns egentligen finanskrisen? Några av mina läsare skakar antagligen på huvudet, det är väl klart att finanskrisen finns, det står ju om den i tidningen varje dag. Men hur vet vi att den verkligen finns? Om det nu är en djupgående ekonomisk kris, skulle vi då inte ha fått det drastiskt sämre ställt ekonomiskt sett? För aktiemiljonärer har i och för sig värdet på tillgångarna i värdepapper närmast halverats, det får onekligen ses som en försämring av den privata ekonomin. Men för oss andra då? Min förvisso amatörmässiga bedömning är att de flesta verkar ha ungefär samma levnadsstandard som för några veckor sedan.

Min poäng är att ett begrepp som finanskris till stor del får den betydelse vi väljer att tillskriva begreppet. Beskrivs ett fenomen som en "kris" är det inte så märkligt om man börjar dra öronen åt sig, drar ner på inköpen och ser arbetslösheten stiga som en konsekvens av vår avtagande konsumtion. Vår reaktion på oron ger med andra ord finanskrisen åtminstone en del av dess betydelse. Talet om en kris blir en självuppfyllande profetia när vi börjar tro att krisen finns och vi handlar därefter.

Douglas Brommesson är fil dr och forskare i statsvetenskap.