finanskrisen Förtroendet, dummer!
Den spruckna bolånebubblan i USA har utlöst en förtroendekris mellan bankerna som slår hårt på flödet av lån. Bushregeringens räddningspaket på 700 miljarder dollar handlar om att återställa detta förtroende. För om kapitalflödena i den finansiella världen stoppas upp sprider sig sammandragningen till den "verkliga ekonomin", den som du och jag befinner oss i.
Finanskrisen och lågkonjunkturen beskrivs ibland som den värsta sedan depressionen på 1930-talet. Som väl är haltar jämförelsen. Ännu, ska kanske tilläggas. En viktig skillnad är att idag är regeringar och centralbanker hyperaktiva i försöken att få kontroll över händelseutvecklingen. Efter kraschen 1929 stod stat och myndigheter först passiva för att därefter införa åtgärder som förvärrade, fördjupade och förlängde krisen.
Ironiskt skar USA:s centralbank Federal Reserves ordförande och en av centralfigurerna i dagens drama, Ben Bernanke, akademiska lagrar 1980-talet på sin forskning kring Den Stora Depressionen. Bernanke fann att de många bankkonkurserna i börskraschens spår ledde till att all lokal kunskap om företagande och kreditvärdighet skingrades. Förlusten av detta "informationskapital" betydde att även fullständigt goda och vinstgivande projekt nekades krediter vilket ledde till ytterligare minskad produktivitet i ekonomin. Samma sak hotar nu att hända, fast i en närapå global skala. När till synes solida Bear Sterns gick under, Lehman Brothers är ställt under konkursförvaltning och försäkringsjätten AIG tillsammans med bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac socialiserats sjunker förtroendet för alla de andra bankerna till noll. Om dom jättarna kunde fallera, hur illa är det inte då med de andra? frågar sig kreditmarknaden, och slutar sonika att låna ut, varpå ekonomin tvärnitar i brist på smörjande krediter.
Dagens förtroendekris förlängs också av en annan minst lika påtaglig misstro. Den amerikanska kongressens representanthus hade kort före den i måndags sågade Bushregeringens sparpaket en "approval rating" på 18 procent. Mindre än en femtedel av amerikanerna tyckte alltså att lagstiftarna i kongressens underhus gjorde ett bra jobb. Betyget var till och med sämre än president George W Bush numera kroniskt rekordlåga förtroende. Men med tanke på att hela församlingen står inför omval den 4 november hade det varit att begära bra mycket att den utan vidare spisning skulle godkänna planen. Att en månad före valdagen släppa igenom lagstiftning som ute i den egna valmanskåren uppfattats som ett skamlöst försök att rädda ansvariga spekulanters skinn på bekostnad av dem själva var helt enkelt ingen bra idé. Sannolikt underlättade det faktum att endast en tredjedel av ledamöterna i senaten står inför omval att den i onsdags godkände räddningsplanen. I natt, någon timme innan detta trycks, ska representanthuset åter rösta om räddningsplanen. Talmannen och demokraten Nancy Pelosi har lovat att denna gång går man inte till omröstning förrän ett ja är garanterat. Liksom tidigare i senaten, sker detta inte minst genom att tveksamma ledamöter erbjuds öronmärkta pengar till attraktiva satsningar i deras valkrets. Bruket må kanske öka förtroendet för den individuelle politikern i den egna valkretsen. Men systemet med kallad "pork barelling" har inte direkt bidragit till att öka allmänhetens förtroende för den lagstiftande församlingen i stort.
Paul Krugman, ekonomiprofessor vid Yale och kolumnisten i New York Times, konstaterade i sin fredagskrönika att oavsett hur usel och skamlöst fläskspridande räddningsplanen än är, så är det nödvändigt att den godkänns och implementeras. Den enkla anledningen är, enligt Krugman, att finansminister Hank Paulson sagt att det behövs en räddningsplan. Därmed blev nödvändigheten av den självuppfyllande. För planen är inflationsdrivande, räddar inga av de låntagande husägarna som drabbats, lär inte kunna förhindra eller förutse framtida missbruk och misslyckas sannolikt att förhindra att en mängd skyldiga bankirer och investerare går mer eller mindre skadelösa ur det hela. Men om den lyckas återställa bankernas ömsesidiga förtroende för varandra och därmed få fart på kreditflödena igen begränsas skadeverkningarna avsevärt.
"It's the economy, stupid" sade en klisterlapp på Bill Clintons badrumsspegel. Genom att koncentrera sig på ekonomin i debatterna mot opponenten George Bush den äldre lyckades han vinna presidentvalet 1992.
Låt oss därför hoppas att både John McCain och Barack Obama har varsin liten gul lapp med budskapet "Det är förtroendet, dummer" nära till hands även efter valdagen tisdagen den 4 november.
Ola Tedin är politisk redaktör på Ystads Allehanda
